Redaktionen med gäster listar:
SYNTH.NU -
BEST OF 2025
Gästerna svarar: "Vilket tycker du var 2025 års bästa album?"
Faktum är att just detta med redaktionens åretslistor är en av våra mest lästa artiklar - varje år. Vi kliar oss förstås ödmjukt i skallen och undrar varför. Men ska man spekulera så är det väl något speciellt med just årssummeringar. Att ta del, inspireras av ett missat guldkorn eller förargas över vissa val. Hur som helst - här kommer våra listor och som vanligt tillsammans med några fina gäster som vi också tackar för ett samarbetet det gångna årets. Vi ses 2026!
Mattias Larsson:
En ren uppvisning från firma Emmon/Monell. De har inspirerats av Depeche Modes sound från 80-talets mitt och med rakbladsvass produktion lyft in soundet i nutid. Resultatet är ett album som är så starkt att det borde mätas enligt Scovilleskalan.
Jag vet inte om det existerar en bättre känsla än när gamla hjältar återkommer och är bättre än någonsin? Men Das Ich gör precis det och får allt annat i genren att låta trist och daterat.
Med åtta låtar á åtta minuter kan man visa upp hela sin vision, kunskap och dedikation till sin konst. Martin Sane låter sina stora ljudlandskap omfamna och omringa lyssnaren totalt. Dark Electro när den är som bäst.
4. Mjöldryga – Pulvis Ad Mortem
Fredrik Djurfeldt och Tomas Östergårds samarbete fullständigt ödelägger allt i sin väg. Kalla det noise, power electronics, industri eller vad du vill. Det här är oljud av ädlaste märke. Punkt.
5. Zynik 14 – ”Wie Spott Uns Schuf”
Bara ett halvår efter den fantastiska comebacken med ”Die Welt Ist (Dr) eckig” återkom den belgiska duon med ännu ett fantastiskt album. 30 minuter av ”tongue in cheek” oldschool EBM.
6. Parole E Azioni – ”Guarda Comme Balla”
Brusig och punkig EBM i samma anda som Liasions Dangereuses och DAF. Detriti Records, vad annars?
7. Lucifer’s Aid – ”Enter And Exit”
Calle Nilsson tryckte Ctr-Alt-Del och kom ut på andra sidan med ett helt annat sound. Samma färger, men en bredare pensel.
8. Youth Code – ”Yours, With Malice”
Ibland räcker det med 17 minuter för att lämna ett avtryck. Amerikanska Youth Code visar än en gång hur man får ilska att bli till energi.
9. Maschinenkrieger KR52 – ”De-Press”
Rytmisk noise kan vara ganska enformigt om det görs på fel sätt. Tyska Maschinenkrieger KR52 gör det på rätt sätt. Och då är det som att få en buss i ansiktet. Fullständigt förkrossande bra!
Eskilstuna-duons sjunde album visar återigen att de är ett av landets mest intressanta EBM-band. Egensinniga texter, feta basar och hög DIY-känsla är ingredienserna som gäller.
Årets Bästa Låtar
1. Combichrist – ”Feraline”
2. Emmon – ”Decisions”
3. NordarR – ”Revolution”
4. Breach Unit – ”After Death”
5. Octamed – ”New Horizon”
Årets överraskning
Das Ich kom tillbaka helt utan förvarning. Plötsligt kom det en ny singel och därefter ett album som lät precis som man ville att det skulle låta, fast bättre! Alla behöver mer Neue Deutsche Todeskunst i sina liv!
Årets Besvikelse
Front 242 avslutade sin karriär med en sista turné där de spelade flera nya låtar. Att de låtarna ännu inte kommit ut på skiva är inget annat än en kulturskandal av bibliska mått.
Gustaf Hull:
1. The Midnight - "Syndicate”
Synthwave/retrowave-kungarna kompenserar för förra plattan Heroes och ger istället publiken exakt vad det vill ha.
2. Henric de la Cour "My Bones, Your Ashes"
Jag skrev att soundet på plattan är misstänkt likt Yvonne. Det finns det ju en logik i. Jag hoppas inte Henric tar illa upp för det, men det gjorde verket.
3. Lizette Lizette – ”LaQueer”
La Drottning Lizette är en unik och fantastisk artist. Det lyckas hon få ner i skivformat. Mörkt, dansant och vemodigt. Snyggt jobbat.
4. Korine - "A Flame In The Dark"
Philadelphia-duon tog ett oväntat grepp på sin musik vilket blev väldigt lyckat.
5. Covered In Snow - "People Always Leave"
Efter år av väntan kom debutplattan. Och den var värd att vänta på!
6. Promenade Cinema – ”Afterlife”
Den här plattan överträffade mina förväntningar och bjöd på ett fängslande mörker.
En lysande prestation av elektroniska popscenens glammigaste sångerska.
8. Árstraumur - "Aurora"
Jag var fast efter första åtta takterna, eller ska jag säga första svepande padsen? Árstraumur vet hur man trollbinder ambientpubliken med stora ljudlandskap ner på detaljerna. Samarbetet med Vince Clarke blev bara en bonus.
9. White Birches - "A New Reign"
Ännu ett album som överträffade mina förväntningar. Jag har följt dem länge och kanske sett dem lite ojämna, men den här plattan gjorde avtryck i mig. Läs gärna intervjun!
10. Andreas Brun - "Collecting Dust"
Mobile-medlemmen och låtskrivarens soloprojekt fick ordentlig fart i år. Resultatet en rad starka låtar satte ett tema till mitt vintermörker.
Årets besvikelse
Generellt att de stora streamingjättarna som Spotify och Deezer släpper in så mycket som upp till 30 000 AI-låtar per dag som brusar flödet. Sedan är jag sur att jag inte kunde se Korine när de spelade live i februari. Men ska jag välja en platta som inte flög blir det COSMOPOLIS med veteranen MiamiNights 1984.
Årets överraskning
Yvonne återförenades för tre kvällar på Slaktkyrkan i oktober. Det var magiskt. Ska jag välja något släpp så får det bli att DM släppte en ny singel - "In The End" - i samband med live-filmen. Och bra var den också.
Årets låtar
Depeche Mode - "In The End"
The Bad Dreamers feat Corey Lennox – “Trade The World (Radio Edit)”
Vandal Moon - "Money Dance"
BlakLight - "Leave A Light On"
Social Order - "Lights Off"
Erik Ångman:
1. Kite – ”Kite on ice”
En liveskiva av monumentala proportioner som nog är det närmaste vi någonsin kommit en svensk 101. Gåshudsvarning, speciellt på True colours, Changing och Losing men egentligen är allt bra, liveversionerna av låtarna, framträdandet och det utsökta ljudet, allt.
2. Mark Pritchard & Thom Yorke – “Tall Tales”
Ett samarbete mellan två av den lite mer knöliga elektroniska musikens giganter. Lika delar pop, ambient och experimentellt ger en nästan drömsk känsla som är svår att skaka av sig.
3. The Orb – ”Buddhist Hipsters.”
Årets comeback av hjältar från förr. En direkttransport till 90-talets ambient house-fester. Inte en låt under 5 minuter, underbart flum och högklassigt musikaliskt hantverk.
4. μ-Ziq – ”1979 / Manzana”
Mike Paradinas släpper två album samma år och båda är lika bra så jag kan inte välja mellan dem. Elektronisk ambient av högsta klass.
5. The Midnight – ”Syndicate”
Ett fantastiskt album där bandet återvänder lite till sina rötter med en alldeles, alldeles underbar synth/retrowave. 100 % axelvaddar och turkosa skjortor under benvita kavajer.
6. Henric de la Cour – ”My bones, your ashes”
Mer avigt, mer mörker, mer syntar, mer drama. Mer av allt som vi älskar med Henric de la Cour.
7. Rupesh Cartel – ”Residual light”
Ett fantastiskt album från, i mitt tycke, ett av landets absolut bästa elektroniska artister.
8. Biosphere – ”The way of time”
Norges ambientnestor är tillbaka med ännu ett högklassigt album. Samplingar från en radioteater från 1951 knyter ihop låtarna och ger hela albumet en underbart sepiatonad känsla.
9. Propter Hoc – ”Seduction and Betrayal”
Riktigt bra klassisk syntmusik med en dos av postpunk i modern skrud. Mörkt, elektroniskt driv från en artist som borde finnas på fler människors musikaliska radar.
10. Men without hats – “On the moon”
Årets andra comeback den här gången från från Kanadas syntstoltheter. Precis lika catchy låtar, naiva texter och melodier som när de hade sin storhetstid. I love the '80s!
Årets låtar
Nine Inch Nails – “As alive as you need me to be”
Coppia – “Freak”
Sin Cos Tan – “Cutting losses”
Austra – “Math equation”
Depeche Mode – “In the end”
Martin Brandhill:
1. The Brides of the Black Room – “Commander”
Det andra kapitlet från svenska kollektivet är otroligt vackert komponerat mörk synthpop album, samt fantastisk sång från Lea Alazam (Besvärjelsen) och Andreas Grube (Ghostheart). Electro bluesiga balladen ”Tension Rises” kan vara årets starkaste låt som ger både gåshud och gråttårar på en och samma gång i repeat.
Sveriges electroclashdrottning Emmon svarar än en gång med ett stortartat och välsolid album som ger mersmak.
3. Marina – ”Princess of Power”
Marina Diamandis electropopiga med dance touchér som har charmat likt Lady Gaga har gjort under året, med ibland rätt så bombastiska pophitar, men träffsäkra ljuvliga ch samtida ordlekande låttexter om makt, sexuell frihet, tragedi och feminism.
4. Promenade Cinema – ”Afterlife”
Tredje albumet kan ibland vara lite ”make it or break it”, men Sheffields svar på Kite klarade uppgiften med stort bravur som ger bra efterlevande efteråt.
Alison Goldfrapp kan verkligen stå på egna ben från Goldfrapp-projektet med uppföljaren Flux som inte passerar förbi en helt obemärkt ute i flödet.
6. Chris Harms – “1980”
Chris Harms, sångaren i tyska gothmetalbandet Lord of the Lost, bjuder på ett väldigt oväntat och överraskande charmigt 80-tal nostalgisk synthpopalbum med gästspel från Solar Fake och VNV Nation.
Göteborgsbandet bjuder ännu en ljuvlig EP som indikerar att världen är fortsatt redo för mer musik från dem, med radiovänligt sound som påminner om a-ha, Coldplay och Pet Shop Boys med gitarrer.
8. The Midnight – “Syndicate”
Synthwave-veteranerna från Los Angeles med synthwave som flörtar än en gång, men känns inte helt stagnerat likt musikgenren synthwave kan vara lite ibland.
9. Rupesh Cartel – ”Residual Light”
Stockholmsbandet med utsökt produktion och electropop som gör comeback igen efter 16 års lång ökenvandring.
10. Comfort Module – „Undertone“
En lite oväntad överraskning likt gubben i lådan där illusionisten och författaren Henrik Fexeus förbluffar folk ännu en gång med sitt synthprojekt Comfort Module som funkar rätt väl.
Årets låtar
1. The Brides of the Black Room - ”Tension Rises”
11. Depeche Mode - ”InThe End”
12. Marina - ”Metallic Stallion”
13. Kiethevez - ”Pride”
14. Blackbook - ”Nobody Loves You”
Årets överraskning:
Depeche Modes låtar från Memento Moris livekonserter överraskade mig väldigt, i synnerhet “In The End” som förundrar en att de kan låta så modernt och samtida trots 45 år i branschen.
Årets besvikelse:
Nations of Languages senaste album Dance Called Memory, rätt så blasé och till intetsägande intryck som inte sätter av alls på hjärnan efteråt.
Minns du våra listor från 2024? Kolla här!
Marie Persson, arrangör Synth i Molkom
Emmon – ”Icon”
Årets bästa album är utan tvekan Emmons Icon. Tongångarna är något hårdare än tidigare, men lika dansanta och poppiga. Ett perfekt sound för mig. Låtarnas övergångar mellan varandra skapar en harmonisk helhet. Det hänger ihop. Det är som att vara på konsert! En låt som uppvärmning innan Decisions tvingar alla fötter att röra på sig. Eller, som för mig, dags att börja springa. För Icon är den perfekta skivan att ha i lurarna ute på skogsstigarna. Sista låten identifierar min löpning och jag saktar gladeligen in och avslutar rundan cirka en halvtimme senare tillsammans med Slow Running och tackar mig själv för konditionshöjningen inför nästa konsert med Emmon. Det behövs.
Viktor Zeidner, Slim Vic / Lamour Records
Peter Jonason – Unstable Structures
Sveriges bäst bevarade hemlighet, Peter Jonason från Göteborg, har gjort ett helt magiskt album som befinner sig i gränslandet av ambient, electronica och modern classical. Snygga kompositioner, episka ljudbilder och klangvärdar som gör att man vill lyssna om och om igen. Även om fler och fler får upp öronen för artisten så förtjänar han en mycket större publik. Annat bra under året har varit Emmon, Árstraumur med Vince Clarke som gäst (heja Gävle!) samt Comfort Module på min egen label.
Emma ”Emmon” Nylén, artist/radioprogramledare
KOMPROMAT " Playing/Praying"
Jag har aldrig haft så svårt att välja årets album! Jag är dessutom partisk när jag tittar åt Kite on Ice (producerad av min vapendragare Jimmy Monell), Denuits LOVE violence (där vi varit med i produktionen) eller min syntbroder Majestoluxes Wretched Conditions (där jag gör text och sång på en låt). Så jag släpper allt jäv och går på det jag lyssnat mest på i år: det franska projektet KOMPROMAT och deras album Playing/Praying. Duon som består av rutinerade konstnärerna och artisterna Vitalic och Rebeka Warrior, som skördar fullsatta arenor på hemmaplan med sina starka liveframträdanden och som nu börjar sprida sig över resten av världen. Deras material innehåller det mesta jag älskar: starkt låtskrivande, integritet, pondus, genomarbetad produktion, dynamik och ett tydligt konstnärligt uttryck.
David Elfström Lilja, Moist/Árstraumur och I/O Music
Marconi Union - "The Fear of Never Landing"
Marconi Union, en ambientduo från Manchester, hittade jag av en slump för många år sedan när jag fultankade mp3:or från min vän Pawal. Sen dess har dom blivit ett av mina favvisband och en stor inspirationskälla till mitt eget instrumentala projekt Árstraumur. The Fear of Never Landing är en 55 minuter lång varm, mörk och långsamt föränderligt album som svävar mellan stillhet och diskret driv. I en genre som ofta anklagas för vara slentrian visar Marconi Union att ambient kan vara målmedveten, djupsinnig och intressant. Det är bra ambient som lugnar men aldrig blir bakgrund.
Maria Wessel, klubbarrangör Kolibri och hedersskribent på Synth.nu
RUHR + BLOCCO SCHENGEN - ”Kinder der Fabrik”
Allt började sommaren 2024, när Ruhr och Blocco Schengen träffades i Turin för att göra musik tillsammans. De visste egentligen aldrig vad som kommer att hända när man börjar skapa med någon annan, men redan från första dagen klickade det.
Vid den tiden visste de inte om det bara var tur eller en genuin kreativ förbindelse.
Det ni hör på skivan är i princip dessa första tagningar. Deras filosofi har alltid varit att fånga så mycket som möjligt i de initiala inspelningarna, och att det är där projektets starkaste arbete oftast sker. Och jag kan bara instämma. ”Kinder der Fabrik” är en energisk elektronisk dröm i kombination med toner av experimentella industritoner. Minimalism som blir maximalism. Underbart.
Cesar Petrén, skivbolaget Inåt Bakåt Records och arrangör
Shocked Volk - "War/Alarm!"
I jämförelse med fjol så tycker jag att 2025 har varit minst sagt stillsamt släpp-mässigt. Säkert är det en del mer “erkända” band som flyger över radarn för mig, men jag påstod i alla fall tidigare i år att Shocked Volks debut är årets album så jag får hålla fast vid det. Pang-på synthpunk i ett väldigt snyggt kassettformat. Från andra sidan synth-paraplyet kom jag också åt Glarings kassett Inertia. Hon kan vara kreativt spretig, men det här släppet är både utforskande och stringent i all sin etheral acid-enkelhet. Fråga mig gärna igen nästa år, då blir det åka av!
Torny Gottberg, Progress Productions / Project-X
The Mary Onettes "Sworn"
(Fat Dog "Pray To That" är årets låt)
Att sammanfatta 2025 kanske blir det svåraste hittills. Många band lämnade en tom smak i munnen. Och kanske är det fler ”låtarnas år” än ”hela albumens år”. White Lies "Night Light" levde inte upp till mina förväntningar det gjorde kanske inte eller Sierra Veins med sin "In The Name Of Blood". Däremot imponerade Anna von Hausswolff med sin "Iconoclasts" även om den stundtals kanske är lite för spretande så finns där en nerv som håller skivan igenom. Årets album för mig blir The Mary Onettes som äntligen släppte nytt album i form av "Sworn" där de känns som de tagit ett steg tillbaka till lite mer dystrare The Cure, Joy Division tongångar. Ett annat efterlängtat återbesök var även Edward och cEVIN som återigen axlade rollen som The Tear Garden även om den inte riktigt höll hela vägen så finns flera fina låtar bland annat fantastiska "A Return".
COPYRIGHT (C) 2024