Efter sexton års tystnad är Project X tillbaka. Ett band som var med och definierade svensk EBM långt innan genren blev ett nostalgiskt begrepp, och som byggde publik internationellt när internet fortfarande knarrade i modemtempo. I dag består Project X av Torny och Björn – två veteraner som släpper nytt utan krav, utan karriärtänk och utan ursäkter. Vi pratar om återkomsten, åldrande, tekniknörderi, scenens tillstånd och varför lusten att skapa faktiskt är starkare nu än då.

 

Hello Torny och Project-X och välkomna tillbaka! Hur känns det så här med första släppet på … ja hur länge?

Tack. Ja, det har fått 16 år sedan vi släppte ”Needles & Control”. Helt sjukt egentligen att tiden bara springer ifrån en så himla fort. Det känns inte som 16 år sedan. Men det känns otroligt spännande och otäckt på samma gång. Man kan tycka det är konstigt att det skall vara otäckt. Men det är det varje gång man gör det. Det är som man släpper ifrån sig en bit av sig själv och sina tankar för andra att tolka och fundera över. Samtidigt är det väldigt förlösande att få ur sig något. Men mest känns det så klart superkul.

 

Vad var det som gjorde att Project-X behövde återvända just nu – och vad hoppas ni att både gamla lyssnare och nya öron ska höra i den här musiken?

Vi har ju aldrig officiellt lagt ner bandet. Utan allt har haft sin tid. Jag ville gärna köra på lite runt där 2010 men det kändes som vi kanske alla ville lite olika saker med bandet på den tiden. Numera kan vi kanske vara lite mer trygga i oss själva och det görs för att VI skall ha kul, VI skall känna att fan gubbjävlarna kan något ännu. Det finns något där. Jag upplever att ganska många band missar det där med att just ha kul.  Efter att Energy Rekords återutgav våran platta ”Modus Operandi” på vinyl så fick vi lite nytändning och gjorde några spelningar och kom på att vi trivdes väldigt bra med varandra och hade återigen kul. Inga MÅSTEN som kunde vara fallet när man var yngre. Och jag tror det är största anledningen till att vi släpper något igen för att både jag (Torny) och Björn har ju båda blivit äldre och det finns inga krav på oss längre. Jag hoppas i alla fall de som fanns förr kan känna igen sig något men att det kanske faller några nya i smaken. Musik har ju det att det inte finns några rätt eller fel. Allt är subjektivt. Man behöver inte alls gilla något av det vi gör men blir så klart glada om några gör det.

 

Jag har hört lite olika förklaringar till ert namn genom åren. Efter trettio år, vad står X för i dag – och hur mycket av den där ursprungliga experimentlusten finns kvar i musiken ni släpper nu?

Jadu. Project-X ... Hemskt namn egentligen. Man skulle kunna tro med sin bakgrund att vi snodde namnet från äldre svenskt spel med samma namn. Men X betyder egentligen ingenting. X är okänt och vi kom inte på något vettigt namn till det. Så det vart Project Unknown (X) helt enkelt. Skittråkigt i know. Man vill ju kunna slängs ur sig något roligare. Men det är tyvärr den brutala och tråkiga sanningen. Svårt det där med bandnamn. Det är för att snacka som alla kids ”6-7” helt enkelt. Experiment lustan är ABSOLUT kvar. Jag älskar musik och den finns alltid kvar. Visst, du kan göra en låt i något AI program och leka musiker men det tar ju bort ALLT det där fina med att skapa något och att saker kan bli fel. Skulle säga att jag idag är MER öppen för att kunna acceptera att det inte behöver vara standard 4-on-the-floor beats eller tuffa texter om machines, technology, pain etc. etc. Det vet jag att Björn är också. Så det är lite fint att kunna mötas i det på något vis.

 

Redan på 90-talet pratade ni om att kombinera hård industriell EBM med ett mer klubborienterat uttryck. När ni nu släpper nytt efter många år – känns det som att cirkeln sluts, eller har Project X blivit något helt annat?

Jag skulle säga att just första singeln ”13:13” är kanske något annorlunda mot vad man är van vid att höra PX. Samtidigt, det hade vart trist om vi lät exakt som en ”The System Is Dead” volume 2. Det är alltid ett intressant grepp att fånga folk via dansgolvet. Men jag tror egentligen inte det är så avgörande längre. Det känns mest som en dum Torny kliche a´la 1997-98 om jag skall vara 100% ärlig. Men det är klart. Det har haft en jättestor del i att band lyckats. Ta Covenant ”Stalker” (Club Mix), DAS ICH ”Destillat” (VNV Nation Remix) etc. Alla dom har ju garanterat hjälp banden framåt på ett otroligt sätt.

 

Project X har haft många inkarnationer genom åren, men i dag är det du, Torny, och Björn som bär projektet. Vad har den här mer koncentrerade sättningen gjort med arbetsprocessen och uttrycket?

Vi har ju aldrig lagt ner bandet. Det har alltid funnits där. Att plockas upp när man vill igen. Björn te x. har ju vart del av vår mest aktiva period som band när vi släppte allt från It´s All Gone singeln till Modus Operandi. Sedan händer saker. Livet händer. Jag förstår att man har olika prioriteringar betydligt mer nu som 50 än jag gjorde vid 25 då jag tyckte att bandet var det viktigaste som fanns. Det är det inte längre. Det skall vara kul och njutningsfullt inte en ”pain in the ass”. Så på ett sätt är väl cirkeln sluten på ett vis. Vi bor båda i Göteborgsområdet numera och kan lätt träffas. Vi tycker båda det är kul att hålla på med Project-X. Och jag tror vi numera är väldigt mycket bättre på att välja det vi vill göra och inte göra. Vi har inga krav på oss längre. Är det kul, så är det kul och då är det ”varför inte, let´s do it”. Själva processen tror jag inte är så beroende av vilka som är bandet. Bandet i sig är ett begrepp, ett namn. Vilka som står bakom det är mindre viktigt.

 

Ni var tidiga med att turnera internationellt och bygga publik i USA och Tyskland, långt innan sociala medier fungerade som i dag. Hur ser ni på den tiden nu – och hur har synen på publik, spridning och “närvaro” förändrats fram till i dag?

Det går inte ens att dra paralleller längre. Det är så otroligt stor skillnad på musikbransh 2026 och 1995. Även om det bara är 30 år så är det som 300 års utveckling av tekonologi med internet och man kan nå ut mycket snabbare med sina saker idag än vad man kunde göra då. Jag skall dock säga att jag tycker det är både på gott och ont. Idag kan man fisa i en burk, upp med det på Spotify och så spammar man 100 grupper på Facebook/Instagram och TikTok. Jag tror vi på den tiden var tvungen att kämpa mer med kontakter och band hjälpte varandra på ett helt annat sätt än vad man kanske gör idag. Man drunknade inte i 100 band/veckan eller. Sedan har vi problematiken att ”synth scenen” lider av en alldeles för dålig tillväxt. Jag tycker att 80% av publiken som kommer på våra senaste spelningar är samma publik som såg oss 2000. Det är inget fel med att de kommer, tvärtom är det underbart. Men det är samtidigt en lite sorglig utveckling att man ser sin egna lilla ankdamm bara torka ut sakta, sakta varje år. För oss är det mest naturligt att köra Tyskland eftersom vi har vår största publik där. Så spelningarna är nästan alltid där. Även om det så klart är superkul att få spela på ”hemmaplan” också.

 

Tekniskt sett - vad är det som faktiskt skapar Project X-soundet? Om ni jämför då och nu – vilken hårdvara, mjukvara och arbetsmetoder har varit avgörande, och vad har ni medvetet hållit fast vid över tid?

Jag är ju en hårdvarunörd. Älskar synthar, älskar att skruva, vrida, känna musiken. Jag får inte riktigt den känslan av mjukvara även om jag inte tror man hör någon direkt skillnad längre så är det en viktig del av bandet. Men det är klart vi även använder viss mjukvara. Jag skall dock poängtera att jag inte är någon fan av te x. AI i musiken. Jag tycker inte det är att skapa något. Det är att be någon skapa något åt dig. Man kan argumentera om det i evigheter men för mig är det uteslutet. Vi har väl våra favoritsynthar men faktum är att på den här nya singeln så använder vi lite annorlunda synthar. Det är en Access Virus TI2 (den har jag iofs ofta), Waldorf Quantum, Waldorf Pulse 1, Elektron Digitakt, Novation Supernova 2 och en Yamaha Motif. En del av trummorna är mjukvara i den dock. Annars är Sequential Circuts PRO ONE, Moog Prodigy, Roland SH101 stora favoriter. Vi är väl nördar helt enkelt och man har samlat på sig alldeles för mycket saker igenom åren. Just ”13:13” fick flyt när vi satte trummorna i den. Då föll liksom låten direkt på plats. Den är ju väldigt enkel och avskalad. Kanske är det en mognad också att inte bara fylla med ljud som egentligen kanske inte har någon funktion i det stora hela.

 

Remixkulturen var en viktig del av Project X redan tidigt, med tydliga kopplingar till klubbscenen. Har remix-tänket haft någon roll även i det nya materialet, eller har ni valt ett mer slutet arbetssätt den här gången?

Låten i sig kommer i två olika versioner. En kanske lite mer avskalad och den andra lite mer fyllig. Den andra versionen bollade vi med Carl Nilsson (Lucifer´s Aid) som jag tycker är kanske landets bästa på att få tyngre ljud att funka. Han är ta-mig-f*n ett rent geni på sådant. Otroligt begåvad snubbe. Sedan har jag faktiskt gett stems till två personer till varav den ena är Johan Lindsjö som var med i Project-X i många år. Också ett sett att få cirkeln att snurra. Jag, Johan och Björn gjorde ju albumet ”Forbidden Desires” tillsammans och Johan hade stor del i låtarna på ”All Systems Dead” och även ”Reminder” (från Modus Operandi). Om det blir något av det får vi se. Det står ju inte och hänger på det. Men hade vart väldigt kul. Jag har gjort så mycket remixes till band igenom åren att jag faktiskt tappat sugen på att göra det just nu. Inte för att jag inte vill. Men jag har svårt att hitta motivationen och uttrycket för det. De sista jag gjorde var väl till Leaether Strip och Then Comes Silence. Jag började på något till ett belgiskt band för ett tag sedan men fick inte till det som jag ville. Så fick skrota det. Men vem vet kanske kommer det igen.

 

När ni släppte musik runt millennieskiftet var EBM starkt kopplad till en fysisk scen – klubbar, turnébussar och samlingsskivor. Hur upplever ni genrens position i dag, och var placerar sig Project X i den samtida EBM-världen och hur mår livescenen anser ni?

Jag tror jag svarade lite på det där ovan med tillväxt osv. Men helt klart är att det inte finns lika mycket spelställen kvar. Förr kunde man utan problem spela ofta. Mycket är så fokuserat till Stockholm, GBG och Malmö numera. Och det kanske inte är så konstigt. Jag är stor beundrare av te x. Klubb Död. Men klart hjärtat klappar kanske lite extra för de som kämpar på mindre orter. Linköping, Jönköping och Karlstad till exempel. Sedan får man inte glömma festivalerna Subkult och Synth i Molkom. Jävla hjältar är de väl ändå som kämpar. Hatten av 110%. Genrens position… hrmmm… ja vad skall man säga. Som sagt, brist på återväxt. Men vi är ju själva en del av den. Gamla gubbar som gör musik. Hahaha… jag tror inte vår position som band är viktig. Den är vad den är. Vi är inte 25 längre och vi struntar rätt hårt att ”vara något”, ”bli något”. Nu vill vi ha kul så länge vi bara kan. Och det gör att Project-X känns mer på riktigt numera. Att det bygger på något annat än ”karriär”. För skall man vara krass. Även om du tar det största EBM bandet i världen så är man ett litet band i det stora hela.

 

 

Live är vad jag förstår viktigt för er – då som nu. När och var ser vi er här näst?

Jönköping på SekktorF nu i februari. Den 14:e. Och sedan är det lite spelningar i Tyskland. Bl a. på E-Only som är i Mars. Vi är öppna för alla förslag och det vore kul att spela lite mer i Sverige igen. Vi får se vad som händer.