Hello Asbest Inc. – hur är läget så här efter semestern?
Emelgy: Jo, vi går ju lite i väntans tider just nu. Låtarna till vårt debutalbum Pandemonium är inspelade och klara. Nu är det övning och repetition som gäller för att få till ett bra live-set. Liveversioner av låtar ska programmeras, texter ska nötas in...
SR3: ...och danskoreografi ska sättas. Okej, nej, kanske inte. Men vi har en del sångarrangemang som vi verkligen ska försöka sätta i varje fall. För mig är det verkligen en sak att sjunga in en låt vid inspelning, men en helt annan när man står på scen och bara får en enda chans. Det gäller att hitta sin röst, helt enkelt.
Berätta – vad är Asbest Inc.? Vilka är ni, hur bildades ni och vad gör ni för musik?
Emelgy: Vi fyra i bandet gick samma utbildning en gång för länge sedan. Någon såg min Roland D-20, som jag hade inhandlat några år tidigare eftersom den hade en inbyggd åttaspårssequencer, och föreslog att vi skulle förgylla en julfest med lite tung synth. Vi satte ihop en mollig 80-bpm-låt garnerad med ångeststön, synthpukor och rim som "My mind is a mess, I'm wandering in darkness". Vårt målgruppstänk var inte så utvecklat på den tiden och vi gick kanske inte hem hos alla närvarande, men det räckte för att vi skulle få blodad tand.
Vi gjorde fem låtar till, döpte oss till Asbest och hann med runt fem till tio spelningar innan livet kom emellan. Asbest låg sedan i dvala fram till för några år sedan då det klassiska inträffade: en högtidsdag skulle firas och förslaget om en återförening dök upp. Spelningen framkallade så mycket eufori att vi kände att det här var för kul för att inte göra något mer av. För att inte förväxlas med en massa tyska punkband döpte vi om oss till Asbest Inc. och här är vi nu.
Jag har lyssnat på er musik och finner en välbalanserad blandning av både pop och EBM. Att Depeche Mode är en stor influens hör jag inte minst i er cover på "Nothing", men ni har i allra högsta grad en egen identitet. Jag får lite Sparks-vibbar också. Hur ser ni själva på era influenser?
Emelgy: Jag brukar kategorisera mig själv som synthare i allmänhet och rent patetiskt Depeche-fan i synnerhet, så Martin Gore har alltid varit min husgud och låtskrivarledstjärna. Det mesta av den musik jag skriver är någon sorts melankolisk, tung Depeche-pop, men ibland vill man ju bara straffa sin maskin som Jean-Luc och Richard, och då är det Nitzer och Front jag hämtar inspiration från.
Det var faktiskt första gången jag hörde Sparks nämnas i Asbest Inc.-sammanhang, men det känns absolut inte fel. De har ju en viss quirky stil som jag tycker att vi rent textmässigt inte ligger så långt ifrån. På vår Spotify-bio står det: "A fair amount of Nitzer Ebb, a little Depeche Mode and the mindset of S.P.O.C.K.", men vi kanske ska byta ut det mot "Sparks on steroids" eller något.
SR3: Tillsammans har vi nog en väldigt bred musiksmak, alltifrån knepig progressiv och klassisk stenhård rock till gitarrpop och elektronisk musik av alla slag. Jag var själv rätt sen på EBM-pucken och har mer rötterna i punkrock än något annat. Och så där väldigt aggressivt och hårt är ju inte vårt sound, verkligen inte. Vi är väl varken betonghårda eller helt popmjuka egentligen.
Hur ser processen ut när ni gör er musik?
Emelgy: Jag råkar vara en närmast manisk låtskrivare. Att slänga ihop en synthlåt utan någon egentlig plan eller målbild är lite som tv-spel för mig, mer avkoppling än uppdrag. Genom åren har jag klämt ur mig mer än 2 000 låtar, så när vi bestämde oss för att göra ett album började jag leta i arkiven efter bitar som jag tyckte hade en viss Asbest Inc.-vibb över sig.
Jag spelade upp dem för SR3 som sångare och så gick vi vidare med de som vi tyckte kändes mest intressanta. Några helt nya låtar kom till under inspelningens gång, och alla i gruppen har bidragit med olika delar. Speciellt i en låt har vi ansträngt oss lite extra för att den ska bli mer av ett grupparbete. Vi tog en av Werners låtidéer och "asbestifierade" den. Ådi lade in ett groove och ett gäng fills med sin Octapad, jag skrev texten och SR3 fick utrymme att improvisera med ad libs och andrastämmor.
SR3: Asbest Inc. har sin musikaliska motor i Emelgy. Helt tveklöst. Några av spåren har vi gjort tillsammans, visst, men med honom som orkesterledare och producent.
Låtarna som vi andra är kreativt inblandade i, och de som han gör utan oss, har olika stil. Det tycker jag att man kan känna. Och det är nog trots allt precis så vi vill ha det. Dynamik och variation. Men samtidigt med en Asbest Inc.-konstant, bestående av ett gemensamt musikaliskt DNA.
Som förmodligen leder oss rakt ned till Depeche Mode, en spaning som du själv gjorde. Det stämmer ju. Alla vi fyra är fans av DM. Det är klart att man bär något av det med sig.
Vilken teknik är utmärkande för ert sound? Vilken hård- eller mjukvara skapar Asbest Inc.-soundet?
Emelgy: I början hade vi låtarna på disketter som jag laddade in i D-20:n. De andra i bandet fick underhålla publiken med domedagslyrik till en tung Korg-synthmatta, medan jag med svettpärlor i pannan väntade på att diskettstationen skulle knattra klart så att jag kunde klicka igång nästa låt.
Den här setupen hade sina uppenbara begränsningar, så sedan många år tillbaka är det nu Reason som gäller. I dagens musikprogram är ju möjligheterna i princip obegränsade, och jag försöker anstränga mig lite för att variera Asbest Inc:s ljudbild. Inom genren i alla fall. Vi har inget regelverk för hur en Asbest Inc.-låt får eller inte får låta, men jag har en samling kriminellt hårda industrisamplingar som jag ständigt återkommer till. Sedan är det nog mer faktorer som SR3:s sång och fläskiga trummor som gör att en låt till slut blir en Asbest Inc.-låt.
Jag lyssnade på "Blow It All", som handlar om hur människor planerar och bygger upp saker, bara för att sedan förstöra allt igen. Vad inspirerade er till den texten?
Emelgy: Asbest Inc. är verkligen ingen politisk grupp, men ibland kan jag bli väldigt trött på Homo sapiens osvikliga förmåga att sätta käppar i hjulet för sig själv, och det är det "Blow It All" handlar om. Samtidigt ska sägas att jag egentligen har en större tilltro till mänskligheten än vad just den här låten låter påskina. Men är man ett EBM-band kan man ju inte sjunga om lyckade reformer inom äldrevården, eller hur?
SR3: Men vi kanske skulle kunna skriva om misslyckade reformer i vart fall? Eller vi och vi, det är Martin som skriver alla texter. Jag bara sjunger dem. Och är helt med på den svarta humorn som beskriver den hopplösa människans destruktiva beteenden. Det finns något charmerande sorglustigt med de flesta texter, något allmängiltigt uppgivet nästan, men med glimten i ögat. Det är allvar, fast på lek.
Hur viktiga är texterna i ert arbete?
Emelgy: Det beror lite på hur man tolkar frågan. Vi har ju inte direkt något viktigt samhällsbudskap vi vill hamra in, men jag lägger definitivt ner en hel del tid på att försöka få till texterna, både de som har ett budskap och de som, hm ... inte ska tas för allvarligt på.
Det blir en hel del letande i engelska ordböcker och rimlexikon innan jag känner att Asbest Inc.-känslan infinner sig. Inte alltför sällan landar texterna i kärleksfulla pastischer på klassiska synthteman. Vi har till exempel ett antal låtar på plattan med postapokalyptiskt tema (Safe to Say, End of Transmission, Until Someone Dropped the Bomb och så vidare), vilket ju är synth i kubik.
SR3: Eller till exempel "22 Years in a Coma", som handlar just precis om att vakna upp efter 22 år i koma. Ja, den är kanske svår att ta på allvar textmässigt, eller hur? Samtidigt finns det såklart något parallellt i en sådan text som till hundra procent går att spåra allvar i.
För mig handlar den om att livet passerar medan man inte har fattat att startskottet gick för länge sedan, och plötsligt får man sitt uppvaknande. Det finns en uppfriskande förvirring med texter som smyger över från nonsens till fullt allvar.
Emelgy: Du har ju dessutom ett mycket specifikt önskemål när det gäller texter ...
SR3: Jag vet inte var han får allt ifrån egentligen. Han kan spotta ur sig en ny text när som helst. Och han gillar verkligen ord. Gärna konstiga, hopplösa ord som man sällan hör användas i dagligt tal. Det kan verka kul när man bara läser raderna, men sedan när man faktiskt ska lära sig att sjunga allt kan det tyckas överväldigande. Därför gillar jag låtar med minimalistisk textmassa, inget krångel och ordtrixande. Vi har ständiga diskussioner om det här.
Emelgy: Hehe. Jag letar ofta i ordböcker, eller frågar ChatGPT, efter alternativ för att hjälpa min egen något begränsade engelska vokabulär på traven. Det händer ibland när jag hittar något skönt gammalt fyrstavigt ord, som "admonitions" och "objurgations" till exempel, att jag tänker: "De här kommer han garanterat vilja diskutera."
Livespelning i Norrlands inland, obskyr liten svartpub.
Så kommer det ett album här i höst. Berätta om arbetet med det!
Emelgy: Alltså, det tar sin lilla tid att göra skivor! Idén om ett album är flera år gammal, men vi har från början varit rörande överens om att det får ta den tid det tar. Är man ett band bestående av fyra heltidsarbetande snubbar blir logistiken därefter.
SR3: Egentligen har vi legat i någon slags kryokapsel sedan vi startade för 30 år sedan. En raket som aldrig fick nedräkning, som bara blev stående kvar på plattformen. Många låtar, men ingen takeoff.
Men sedan tog arbetet verkligen fart och vi fick ändå en slags nedräkning till slut. Efter en lång process med mastringen och sedan fantastisk hjälp med ett tydligt visuellt uttryck för albumet från Jerker Josefsson, grafisk designer på Kinowerk, ligger det nu 200 supersnygga nytryckta vinylexemplar av Pandemonium som bara väntar på att få läggas på en skivtallrik.
Det är sjukt kul såklart, och verkligen en kompisgrej. Ett gemensamt projekt vi samlas kring, där det nog mest handlar om att dela en upplevelse ihop. Se något växa fram, bidra med sin bit, kultivera det, låta allt hitta en väg ut någonstans och se vart det tar vägen.
Omslag till kommande plattan Pandemonium.
Vad är ni mest nöjda med gällande albumet?
Emelgy: Låtskrivarnörden i mig är nog mest nöjd med att alla tolv låtar har fått en egen identitet. Jag tycker att vi med hjälp av olika uttryck på leadsången, varierad låtstruktur och arrangemang som vågar släppa sargen har lyckats sätta ihop ett dussin kompositioner som inte låter som karbonkopior av varandra.
Det finns säkert en och annan som kommer att tycka att Pandemonium känns lite spretigt, men variation inom genren har hela tiden varit en viktig grundtanke för mig. Det är definitivt Depeche Mode som har inspirerat mig i just detta, att ha dynamik mellan de olika låtarna på samma album.
Jag gillar också att albumet har en ljudbild som kanske skiljer sig en del från mycket av den synthmusik som släpps nu för tiden. Jag menar inte att vi låter bättre än allt annat, men jag tycker faktiskt inte att det är så himla många synthband som låter som vi gör just nu. Att vi fyller upp en liten lucka i genren, liksom.
Vilka hoppas ni upptäcker er musik och vad hoppas ni att de känner?
Emelgy: Vi är ju mycket medvetna om att vi verkar i en mycket specifik genre långt nere i det populärmusikaliska rotsystemet, så vi hyser inga högre förhoppningar om att få vara med i Allsång på Skansen. Men vi hoppas att de tappra själar utspridda runtom planeten som gillar sådan här musik får en chans att upptäcka oss och kanske känna att "det här, det svänger ju".
SR3: Jag tror, angående texter igen, att mörk humor kan vara befriande och ge energi genom att man kan le åt eländet för en liten stund. Om man samtidigt känner att man vill dra volymen på max och bara dansa loss, då är det ju mission accomplished.
Vad händer sedan? Live? Andra släpp?
Emelgy: Närmast på agendan blir att leta möjligheter att spela live. Vad gäller nya släpp saknar vi ju i alla fall inte material. I mappen "Asbest" ligger mer än 200 låtar, utvalda för sin eventuella Asbest Inc.-potential. Och så har ju bandet tre medlemmar till som vill sätta sitt avtryck i musikhistorien, så det är högst troligt att mer musik kommer att släppas så småningom.
SR3: Skivsläpp den 30 oktober, färsk vinyl i 200 exemplar, känns ju härligt. Och release-spelning på Hotel Reimersholm den 19 november i Stockholm, be there or be square, haha. Nä, men kul om det kommer folk såklart. Det är ett sånt jäkla kul projekt det här, så vi ser gärna att det växer och får nya lyssnare.