Nu ska fans av elektronisk pop som Goldfrapp, PRIZM och CHVRCHES spetsa öronen när det gäller amerikanska Cathrine Moan - artist, låtskrivare och producent som rör sig i gränslandet mellan elektronisk pop och synthwave. Mitt personliga intresse tändes redan 2023 när hon släppte den trallvänliga "Jawbreaker". Bubbelgumdoftande highshoolfilms-pop. Nu är hennes andra studioalbum CM Ultra här. Och även om det finns flera fina stunder når helheten tyvärr inte riktigt hela vägen. Vidare råder det inget tvivel om att det inte skulle vara välproducerat och har snygga melodier. Moan bjuder på en skön och vemodig känsla. Hennes spröda röst ligger svävande på en fond av nostalgiska syntar. Problemet är snarare att albumet blir för jämnt. Nästan så det går i samma tempo och tonart. Ett par tydligare kontraster hade skapat lite djupare långvarighet.
Det betyder inte att CM Ultra saknar höjdpunkter. ”Jawbreaker” är i gott sällskap med till exempel ”Necromance Me”, som är en annan favorit. Den har fortfarande den där omedelbara känslan som gjorde att jag fastnade för Catherine Moans musik från början.
Sammantaget; Catherine Moan levererar snyggt producerad elektronisk pop med synthwave-influenser. Nostalgi och vemod i ögonhöjd med många andra i genren. Här finns flera starka låtar och en känsla för melodier, men albumet hade som sagt mått bra av mer dynamik och fler överraskningar för att lyfta som helhet. Men Moan är på väg mot något stort har jag på känn.