Depeche Mode - "Black Celebration"

ALBUM   Erik Ångman    2016-03-17

Mästerlig!

10/10

SYNTHPOP

En svart skiva från ett band som till sist växte upp och hittade sitt eget sound, eller ”livet i den så kallade rymdåldern”.

"De har själva i intervjuer pratat om att, i retrospektiv, så är det först med den här skivan som de känner att resultatet blev något som de fortfarande kan stå för."

Det är i år 30 år sedan Depeche Mode släppte sitt klassiska album Black Celebration. För att fira detta så kommer här en retro-recension av en skiva som i mitt tycke kanske är den viktigaste som syntgiganterna från Basildon någonsin gjort. Man kan tycka vad man vill om Depeche Mode och deras musik som de har gett ut under årtiondena men det är svårt att nämna något annat band (förutom Kraftwerk kanske) som haft så stor både musikalisk påverkan och popularitet som de har haft.

 

Bandet har haft ett antal olika musikaliska faser under tiden som de varit verksamma. Allt från den lättviktiga syntpoppen under det tidiga 80-talet till dagens moderna arenasynt med många andra olika smaker längs vägen. Black Celebration var en vattendelare i bandets karriär när det gäller deras musikaliska inriktning och det märks även idag. Om du tittar på deras låtlista från deras senaste turnéer så är det en blandning av låtar som sträcker sig ända tillbaks till Black Celebration men inte längre (med några få undantag). De har själva i intervjuer pratat om att, i retrospektiv, så är det först med den här skivan som de känner att resultatet blev något som de fortfarande kan stå för.

 

Vanligtvis så brukar vi sällan gå igenom varje låt i våra recensioner men den här gången så känns det som det är läge för det så här kommer en grundlig genomgång av låtarna som var med på den ursprungliga versionen av skivan.

 

 

Black Clelebration – ”Forgetting all I couldn’t do today”

Titelspårets stämningsfulla intro med de samplade rösterna och Mutes skivbolagsboss Daniel Millers förvrängda röst med ”A brief period of rejoicing” sätter egentligen tonen direkt för hela skivan. Det är definitivt slut på den obekymrade gladpoppen och världen är en mörk plats där man får finna glädje i livets små ljuspunkter. Arrangemangen är mer mångfacetterade och detaljerade än vad man tidigare hört från Depeche Mode. Den kalla metalliska sekvensen driver ingång låten som sedan utveckas till ett pampigt syntanthem som fortfarande är en av måstelåtarna på konserterna.

 

Fly On The Windscreen (Final) – “Death is everywhere”

Detta är singeln “It’s called a heart’s” b-sida som bandet (med all rätt) tyckte var bättre än a-sidan så den togs med på albumet istället. I mitt tycke en av de allra bästa låtar som Depeche Mode har gjort. Det är grunden en enkel låt men textens blekhet harmoniserar perfekt med låtens stela och sterila driv. En orgie av samplade ljud lägger en grund där herrarna Gahan och Gore mässar om livets förgänglighet och nödvändigheten av att njuta medan man kan…

 

A Question Of Lust – “My weaknesses, you know each and every one”

Nu är det Martin Gore som står bakom mikrofonen och levererar en ballad om behovet av att hålla ihop ett förhållande på alla sätt man kan. Snygga harmonier i kontrasterade dur och moll som kantas av udda samplade ljud som tillsammans formar en vacker kärleksballad a la Depeche Mode där sex är minst lika viktigt som kärlek.

 

Sometimes – ”I question everything”

En kort liten låt, nästan mer som ett mellanspel. Den här pianoballaden blickar mer än lovligt tillbaks till låten ”Somebody” på den föregående plattan Some Great Reward men når inte alls lika långt utan känns onekligen mest som just ett mellanspel och är inte en av skivans mer minnesvärda låtar. Dock lite kul sångarrangemang med oväntad sång i kanon med mr. Gore på alla stämmorna.

 

It Doesn’t Matter Two – ”We talk of love and trust that doesn’t matter”

Ännu en stillsam låt framförallt för att man valt att ett rätt vågat arr utan trummor. Låten byggs långsamt upp med mer och mer olika ljud och melodislingor som väver snyggt in och ut genom varandra. Textmässigt så fångar låten bra det underliggande temat i Black Celebration med sin skildring av mänsklig ärlighet men på samma gång ytlighet. En underliggande känsla av uppgivenhet som bara kan fördrivas med tillfälliga ögonblick av närhet.

 

A Question Of Time – ”I’ve got to get to you first”

Det blir inte mer rock ‘n roll än så här om man fortfarande använder syntar. Ännu en livefavorit med ett malande komp av bas och trummor med hårda melodislingor ovanpå som ger en stressande känsla av att livet är som en maskin som inte går att stoppa. Dave Gahan tar på sig rollen som både beskyddare och förövare på samma gång i en rätt obehaglig historia om oskuld och ondska. En av skivans höjdpunkter och bör avnjutas på riktigt hög volym.

 

Stripped  ”Let me see you stripped down to the bone”

Det här är albumets centralpunkt och den “stora” singeln som kom från Black Celebration. Klassiska samplingar av en motorcykel på tomgång och Daves bil. Kan ett syntband vara naturromantiska? Det verkar nästan så här när man sjunger om att fly från staden till en tillsynes enklare (och naknare) tillvaro i naturen. En av de bästa låtarna, inte bara på den här skivan, utan i bandets hela karriär. Tungt, mörkt, fantastiskt!

 

Here Is The House – ”With or without words, I’ll confide everything”

Här är vi tillbaka I lite lugnare och mer poppiga tongångar. Lite mer lättviktigt än de föregående låtarna men några riktigt snygga harmonier räddar den här låten från att bli lite för bagatellartad. Lyssna speciellt på Martins stämsång och den fallande melodin under refrängen.

 

World Full Of Nothing – ”Though it’s not love, it means something”

En av mina personliga favoriter på skivan. Temamässigt så är vi tillbaks igen till att man får vara nöjd med den solkliga njutning man kan få tag på. En av de bästa texter som herr Gore har skrivit med både känsla och vemod så det räcker till och blir över. En låt som inte gör mycket väsen av sig men som kryper under skinnet med sitt enkla men effektiva arrangemang och ett budskap som jag sög åt mig som en svamp när jag var en svårmodig tonårsgrabb.

 

Dressed In Black – ”With games that she likes to play”

En lite udda låt men början på en trend av Martin Gores förkärlek för lite kabarélikande kompositioner, gärna i valstakt. En sång om underkastelse och maktbalans i ett förhållande, något som låtar som t.ex. ”Master And Servant” och ”In Your Room” är lite mer kända exempel på. En av skivans svagare spår och som nog tjänat på att arbetas lite mer eller kanske bytts ut mot någon annan låt som till exampel ”But Not Tonight”.

 

New dress – ”You may change the world”

Den avslutande låten på Black Celebration är nog den som känns mest udda på skivan. Både den politiska tonen i texten och musikaliskt känns som om den mer hade hört hemma på Construction Time Again eller Some Great Reward. Det lite mer tighta soundet och den drivande basgången är dock ett trevligt avbrott från de föregående låtarnas avsaknad av et tydligt rytmkomp. Om än en udda fågel så är det faktiskt en helt ok låt och behöver inte alls skämmas som avrundare av skivan.

 

 

Så det här är Black Celebration. Kanske inte den skiva av Depeche Mode som har de allra bästa låtarna eller de största hittarna men kanske ändå den viktigaste de har gjort. Det är här som de blir lite mer vuxna och får ett mer moget uttryck både musikaliskt och textmässigt. Det är också nu som de står på tröskeln till att bli riktigt stora och den här skivan lade grunden till det som skulle komma. Snart kommer de spela för utsålda hus på de största arenorna, bli världskändisar och förfalla helt i stjärnornas livsstil. Men det är en annan historia och kan lämnas till en annan gång. Låt oss nöja oss här och jag uppmanar er att fira jubiléet av Black Celebration med att ge den några rejäla genomlyssningar för det förtjänar den verkligen.

COPYRIGHT (C) 2023