EBM / INDUSTRIAL

Calle Nilsson fortsätter att på sant 80-talsmanér ge ut en platta per år. Han fortsätter dessutom att leverera på en nivå som inte alltför många band i den här genren klarar av numer. ”Panic” är stenhård, monoton EBM vars kraft drabbar dig som en bildörr i ansiktet.

När den första plattan med Lucifer´s Aid, ”New to Reality”, slog ner som en handgranat i min stereo på sensommaren 2016 blev jag minst sagt golvad. Här kom en artist som tagit de bästa elementen från belgisk bodymusiks finest och satt ihop det till något helt eget. Det händer ju inte ofta men ibland kommer de där artisterna eller grupperna som landar precis perfekt i ens egen värld.

Musiken är ömsom krypande introvert hotfull och ömsom dansgolvsattackerande rakt på sak. Det finns inget mittemellan eller tråkiga utfyllnadslåtar att störa sig på.

Det är kompakt och respektingivande säkert utfört.

Tio låtar, 40 minuter. Det är så det ska göras.

 

”Panic” är Calles fjärde fullängdare på fyra år och det är väl egentligen bara Claus Larsen som orkar hålla den utgivningstakten idag.

Den första singeln från albumet är ju som alla redan vet Discipline och är så tung att det svartnar för ögonen. Den är precis så direkt och provocerande bra som en förstasingel ska vara. Jag kan tänka mig att ett och annat random tyskt band i genren satte morgonjägern i halsen när de hörde den första gången. Det borde de egentligen göra till i stort sett varenda låt här då allt, verkligen allt, andas kvalitet och självsäkerhet.

 

Det märks överlag att Calles patenterade sound har fått en subtil makeover i form av bland annat brutalare sång och en del nya infallsvinklar. Detta hördes ju redan på förra årets remixplatta ”Reconstruction” där de nya låtarna hade ett något annorlunda sound.

Ta till exempel min favorit på plattan, Too Blind To See, som med sin sjukt snygga vocodersång inte ligger alltför långt ifrån Front Line Assemblys domäner.

 

Sen har det ju hänt något med själva uppbyggnaden av låtarna också. Det väntar alltid något nytt bakom nästa hörn i ljudbilden. Man tror att låten ska fortsätta på sitt inslagna spår och då plötsligt dyker en ny synthslinga, en extra trumtakt eller ännu ett ljud upp.

Victims, Agitate och Not Meant To Be är tre utmärkta exempel på det.

Väldigt effektivt och väldigt imponerande.

Och avslutningslåten Backlash går ju inte att ignorera även om man försöker. En blytung malande låt som bara växer för varje minut och som lär ge Dirk Ivens prestationsångesten från helvetet.

 

Jag kan egentligen sitta här och rabbla upp superlativer om varje låt men jag tror att min poäng går fram ändå, det här är såklart årets bästa skiva.

Salvador Dalí sa en gång: ”Räds inte perfektionen, du når den aldrig”.

Calle Nilsson gjorde just det. Med 10 låtar på 40 minuter.

 

SPOTIFY