Med analoga syntar, ett arv från 80-talets minimalistiska ljudbild och texter som vågar gå nära, har Pelotone skapat ett eget rum i den svenska elektroniska scenen. Bakom projektet står Josefine Lärkstierna – aktuell med både den hyllade EP:n Nära och remixsläppet Nära Remixed. I en öppenhjärtig intervju berättar hon om identitet, skapande och varför det ibland krävs mod för att komma riktigt nära.

 

Vem är Josefine Lärkstierna – och vem är Pelotone? Var går gränsen mellan er, om den ens finns?

Åh, vilken spännande fråga. När jag började med Pelotone var gränsen, om den ens fanns, väldigt diffus och min artistidentitet var näst intill obefintlig. Idag är Pelotone mer av en tydlig persona som består av utvalda delar av mig som privatperson. Det handlar inte om något fiktivt, utan snarare om egenskaper jag redan bär på, men som jag har valt att förstärka eller tona ned. För mig är det viktigt att vara äkta och ärlig, att låtsas känns inte särskilt tilltalande. Samtidigt vill jag inte att Pelotone ska ta över hela min identitet. Gränsen finns där, men den är rörlig och det är ett medvetet samspel som ibland gör det lättare att utforska texter och teman med mod och nyfikenhet.

 

Ditt artistnamn är speciellt – hur föddes namnet Pelotone, och vad rymmer det för dig idag?

Jag började göra musik ungefär samtidigt som mitt intresse för cykling ökade. Ordet peloton är en term inom landsvägscykling och det är klungan av en grupp cyklister. Sen la jag till ett ”e” på slutet för att betona den feminina formen och ordleka lite med ”tone” som en referens till musiken.

 

Du började göra musik utan tidigare erfarenhet – vad var det som fick dig att ta det steget, och hur såg de första försöken ut?

Musiken har alltid varit en stor del av mitt liv men jag vet inte om jag någonsin trodde på att jag kunde göra det själv. En dag fick jag trots det för mig att köpa en Juno 106 och sen lånade jag en 606:a av min kompis. När jag satte mig ner hemma för att testa så började kreativiteten flöda ganska snabbt och jag insåg att det faktiskt blev låtar av mina kreativa infall. Låtarna var så klart enkla och DIY-iga men det var ju sånt jag älskade att lyssna på själv, så jag bestämde mig för att spela in en kassingel som jag släppte några veckor senare. Det gick som tur var så snabbt att jag inte hann tänka efter för mycket och bli för självkritisk för att våga ta det steget.

 

Minns du ditt första starka möte med elektronisk musik – när du verkligen kände “det här är något för mig”?

Min relation till just DIY- ljudbilden var ju en viktig bidragande anledning till att jag vågade börja göra musik själv och att höra Anne Clarks ”Sleeper In Metropolis” för första gången var garanterat ett sliding doors-moment i mitt liv. Sen botaniserade jag mycket i mina föräldrars skivsamling som liten och fastnade bl.a. för Architecture & Morality av OMD. Mina föräldrar gav mig faktiskt en leksakssynth också, när jag var omkring sex år gammal. Jag älskade att stänga in mig i min garderob och gå igenom olika presets. Där kunde jag bli sittandes i flera timmar och bara lyssna och plinka… Det var nog också en betydelsefull händelse i mitt liv.

 

Du jobbar med analoga syntar och trummaskiner – vad är det i de verktygen som inspirerar dig mest i skapandet?

Jag började med analoga syntar och trummaskiner eftersom jag uppskattar att fysiskt kunna ta på det jag jobbar med. Det finns något väldigt tillfredsställande i att arbeta med konkreta verktyg, särskilt som en kontrast till en annars ganska digital och abstrakt vardag. Jag upplever också att jag blir mer kreativ när jag begränsar mig till ett mindre antal instrument. Det skapar ett tydligare fokus och gör processen mer intuitiv och effektiv. Men, nu för tiden jobbar jag med mjukvara också. Även om jag alltid har som roligast när jag jobbar med hårdvara.

 

Nära känns som ett väldigt nära och personligt verk – vad var det som gjorde att du ville öppna just de dörrarna nu?

Efter mitt albumsläpp på Dödsdans Rekords 2014, bara ett år efter att jag började göra musik, slutade jag tvärt. Livet tog en annan riktning. Men med tiden började jag längta tillbaka och till slut blev saknaden för stor för att ignorera. För ungefär två år sedan började jag komponera igen.

Det som slog mig då var hur likt det kändes min första period – det bara flödade ur mig, nästan av sig självt. Alla känslor, tankar och erfarenheter jag hade samlat på mig under åren ville få komma ut. Så jag lät dem göra det.

Det resulterade i EP:n Nära, som Viktor Zeidner på Lamour fastnade för och gav ut.

 

Du skriver på svenska – har det alltid varit ett självklart val? Och, vad kännetecknar en Pelotone-låt sett till texten?

För mig blir det mer sårbart och ofiltrerat när jag skriver på svenska, och jag tror att det är just det som kännetecknar en Pelotone-text. Det är poetiskt, men samtidigt enkelt. Jag vill komma nära den som lyssnar. Eller kanske ännu hellre, att den som lyssnar kommer närmare sig själv.

Att få andra människor att känna är ett av de finaste och viktigaste syftena för mig med att göra musik. Min förhoppning är att texterna kan förena det personliga med det ”relaterbara” på ett stämningsfullt sätt och ge utrymme för lyssnaren att möta sitt inre.

 

Remix-EP:n Nära Remixed låter andra tolka din musik – vad har varit mest fascinerande eller oväntat i deras versioner?

Det finns så många detaljer jag tycker om. Systems KR-55:a i “Rädsla” är ett genidrag, jag älskar hur den landar i något perfekt avskalat och old school-minimalt. “Närmre” av Lost Bit är klädd i en otroligt genomarbetad produktion, på ett sätt jag inte trodde var möjligt för någon av mina låtar. De övriga remixerna av Majestoluxe, Celldöd och Nano Ona rör sig alla mot det mer dansanta på helt rätt sätt, alla med sin egen karaktär. Det är första gången jag får mina låtar remixade och jag är sjukt glad över hur fina och olika tolkningarna blev.

 

Så – vad händer här näst?

Just nu är det mycket fokus på live. Jag har flera spelningar inbokade och närmast är den 2 maj på Heaven Up Here i Stockholm.

Parallellt håller jag på att spela in nytt material och samarbetar med flera olika personer. Tillsammans med Joakim Forsgren (Autorythm) spelar jag in ett album som mixas av bland andra Christoffer Berg och Christoffer Roth. Jag arbetar även med Peder Livijn (System) och Conny Fornbäck (Majestoluxe).

 

Det är otroligt fint att få lägga så mycket tid på ett passion project och jag hoppas verkligen att jag har möjlighet att utveckla det ännu mer framöver.