På nya albumet I Will Be That Dying Star in Your Sky möter Red Mecca sitt mörker utan att vända bort blicken. Det är en skiva född ur sorg, missbruk, förlust och tillfrisknande – men också ur kärlek, kreativitet och en oväntad känsla av hopp. För Jan Strandqvist och Susanne Jonsson blev arbetet med albumet ett sätt att överleva, förstå och ta sig vidare. Resultatet är kanske Red Meccas mest personliga och samtidigt mest ljusfyllda album hittills.

 

Red Mecca har funnits i olika former sedan 90-talet. När du, Jan, ser tillbaka på projektets resa – vad känns mest oväntat att ni faktiskt uppnått?

– Att vi nu släpper vårt åttonde album. Under drygt tolv år har vi haft privilegiet att vara både kreativa och progressiva. Det har hela tiden funnits en skaparkraft, oavsett var vi befunnit oss i livet. Lite oväntat är det ändå att vi lyckats få med vår musik i HBO/BBC-serien Killing Eve och dessutom vinna Manifestpriset för bästa synthalbum.

 

Men jag tror att den bästa utgångspunkten för att göra musik är att inte ha någon plan. Det blir ändå aldrig som du tror, så släpp sargen och låt flowet komma.

 

Susanne, hur förändrades Red Meccas uttryck när du kom in i bandet 2018?

– Vi sjunger på helt olika sätt. Jag kommer från blues- och jazzvärlden och tar med mig de influenserna in i musiken. Jag tror att man hör det i låtarna. Jag tycker mycket om Fridas sång och texter, men jag har tagit mig an låtarna på mitt sätt.

     Jag älskar stämmor och lägger mycket tid på det. Så visst finns det skillnader. Jag förstår att hela soundet blev annorlunda – på gott och ont.

 

Ni har rört er mellan synth, darkwave, electronica och pop utan att riktigt fastna i ett fack. Har det varit en styrka eller ett hinder?

– Det har definitivt varit en styrka, och är det fortfarande. Vi målar inte in oss i något genrehörn. Vi har väldigt många och varierade influenser. Jag lyssnar på allt från Arvo Pärt till Demdike Stare, Donna Summer och Lars Bygdén. Susanne kommer dessutom från jazz- och bluesvärlden, så det tvingar fram genreöverskridande musik.

    Samtidigt är hjärtat nog programmerat med postpunk. Åren 1979 till 1981 är väldigt formande för mig. Jag har aldrig någon tydlig plan när jag sätter mig vid maskinerna, utan låter saker växa fram. Det är svårt att förklara. Väldigt abstrakt.

 

Det nya albumet har vuxit fram ur väldigt svåra personliga erfarenheter. Hur svårt var det att fortsätta skapa under den perioden?

– Under den mörkaste perioden färdigställde vi faktiskt förra albumet, Stay. Jag har ett kluvet förhållande till den skivan, eftersom den blev klar samtidigt som jag gick rakt in i det brinnande vansinne som mitt återfall innebar.

    Den kemiskt konstruerade kreativiteten har dock alltid ett stoppdatum. Drogerna slutar fungera. Och det gör de alltid. I Will Be That Dying Star in Your Sky skapade vi i stället när vi hade tagit oss tillbaka till livet och befann oss i en läkande period.

   Barmhärtighet är ett ord som inte används så ofta längre. Men det handlar mycket om det. Att göra om mörker till ljus. Det orangea ljuset man ser när man blundar mot solen. Känslan av att allt kommer att bli bra.

 

Hur har sorgen, beroendet och det personliga mörkret påverkat soundet på skivan?

– Det har varit bakgrunden till arbetet. Med en metallisk smak i munnen av att ha undgått en stor katastrof. Men sorg, beroende och mörker är inga nya följeslagare, de har funnits där under stora delar av livet.

   Självklart färgar känslor musiken. Musik är ju känslor. Men trots allt är det nog vårt minst mörka album hittills.

Susanne – var det svårt att lämna ut sig så personligt i texterna?

– Musiken har varit en ventil för att hantera sorgen efter min systers bortgång. Utan den hade jag mått mycket sämre. Det känns som att Jan och jag haft någon sorts kosmisk sammansmältning av kreativitet under våra sämsta dagar – och att det här albumet kom ur det.

    Texterna är som en dagbok med minnen och ett sätt att aldrig glömma. Min syster lever kvar i dem. Det känns inte svårt att vara personlig, snarare viktigt. Jag hoppas att någon kan känna igen sig och kanske hitta tröst i att man inte är ensam.

 

Finns det någon låt på albumet som varit svår att lyssna på i efterhand?

Jan:

– Nej, faktiskt inte. Jag känner bara tacksamhet inför den här skivan. Däremot kan jag fortfarande känna obehag inför Stay. Den triggar i gång något i mig. Jag känner nästan lukten av det mörker som omgav mig då.

    Musik gör sådana saker med mig. Jag kan börja gråta av en låt bara för att den är så otroligt bra. Inte sorglig – bara så drabbande. Den här skivan ligger däremot på helt rätt plats i mitt hjärta.

 

Susanne:

– Jag har minnen kopplade till varje låt på skivan. Spirit påverkar mig nog mest. Textraden ”May will always be the coldest of times” kan nästan ge mig andnöd ibland.

    Samtidigt finns det hopp i låtar som Into the Zone. Och titelspåret handlar mycket om att acceptera livet, sorgen och att fortsätta framåt trots allt.

 

Har de svåra erfarenheterna förändrat er syn på framgång och framtid?

Jan:

– Vad är egentligen framgång? Är det pengar, stora hus och prylar? Eller handlar det om att vara till nytta på ett annat plan?

   Livet förändras hela tiden. Inget är permanent. Man måste ibland bara sitta still i båten och ta sig igenom mörkret. Men visst – det vore väldigt fränt att få spela i Japan.

 

Susanne:

– Jag hoppas att albumet får vingar och hittar nya lyssnare runt om i världen. Om texterna kan ge något hopp eller medkänsla i ett kallare samhälle, då betyder det mycket.

 

Om ni skulle beskriva albumet med en enda känsla – vilken skulle det vara?

Jan:

– Tacksamhet.

 

Susanne:

– Jag känner inget slut. Så länge det finns kreativitet och lust kommer det alltid att finnas nya texter och melodier.

 

Och slutligen – vad hoppas ni att människor bär med sig efter att ha lyssnat på albumet?

– Livet rör sig tyst och snabbt. Och mellan den dag du anländer och den dag du lämnar får du ett litet fönster att verkligen leva. Så använd det klokt. Älska människor djupt. Var snäll medan du är här.