Efter nästan åtta år av tystnad återvänder White Birches med A New Reign – ett album fött ur sorg, uthållighet och en kompromisslös vilja att fortsätta skapa. För duon bakom den mörka och melodiskt laddade dark waven har åren präglats av personliga förluster, reflektion och ett långsamt, ibland smärtsamt arbete framåt. Resultatet är deras mest personliga skiva hittills: ett verk där monotoni och svärta får ta plats, men där hoppet fortfarande sipprar fram mellan dissonanta syntar, tunga basgångar och Jennys nakna texter. Vi möter Jenny Gabrielsson Mare och Fredrik Jonasson i ett samtal om identitet, kontroll, tillit – och om varför det ibland är nödvändigt att lägga ifrån sig kronan för att kunna vila.

 

Hej Fredrik och Jenny! Läget med er denna vinter?

Fredrik: Bara toppen! Laddar för Janssons, glögg och väldigt mörk öl!

Jenny: Hektisk höst, nu längtar jag efter jullov. Det vill säga choklad, brun sprit och eld.

 

Kan ni bara presentera er kort för de som inte känner till er?

Fredrik: Vi är en duo som har funnits sedan 2013 och vi har precis släppt vårt tredje album. Vi, det är Jenny Gabrielsson Mare på sång, gitarr och piano och Fredrik Jonasson på syntar, trummaskiner, samplers och lite annat.

 

Det har gått nästan åtta år sedan ert förra album. Hur har den långa pausen påverkat ert sätt att skriva och tänka kring musik?

Fredrik: Vi har egentligen inte haft någon paus. Det var aldrig tänkt att ta så lång tid mellan albumen, men livet ville annorlunda. En serie av privata omständigheter och personliga förluster tog luften ur oss. Vi började arbeta med de första låtarna i det projekt som skulle bli ”A New Reign” nästan direkt efter att vi släppte förra albumet. Det har varit en lång process och den har både tärt på oss och haft en terapeutisk funktion, tror jag. Rent tekniskt har den nog inte ändrat vårt sätt att skriva musik, men vi har utvecklats under de här åren och är ett bättre band idag. Mindre manéer och mer självsäkra i vårt uttryck.

Jenny: När vi väl lät tiden gå fanns det mer utrymme för reflektion. Jag har funderat rätt mycket på vilken roll musiken har i mitt liv.

 

Ni beskriver A New Reign som ett mer personligt album, präglat av förlust, pandemi och reflektion. Hur har de här erfarenheterna konkret färgat texterna eller ljudbilden?

Fredrik: Svår fråga när det gäller ljudbilden, den jobbar vi med konstant och vi strävar efter att den är i samklang med texterna och vad låtarna vill förmedla. Förutom det har vi utvecklats åt ett mer minimalistiskt tänk och vågar plocka bort saker om det inte tillför något.

Jenny: På ett sätt har vi varit mer modiga vad gäller kompositionerna. Monotoni och långa intron skrämmer oss inte. Vad gäller texterna så har jag nog aldrig tidigare låtit mig vara så personlig. Men denna gång var det tvunget. 2019 förlorade jag mina föräldrar i en trafikolycka. Om jag inte låtit det färga mitt skapande hade musiken på något sätt blivit en lögn. Texterna har därför blivit försök till att visualisera ett tillstånd, eller ett ögonblick, snarare än någon form av berättelse.

 

Jenny, du nämner i pressreleasen att du ville ”vila på svåra platser” när du skrev texterna. Hur hittar du balansen mellan mörker och tröst i musiken?

Jenny: Det vet jag inte om jag gör. Allt jag gjort konstnärligt genom livet har en viss mån av svärta. Denna gång höll det på att bli helt nattsvart. Men själva skapandeprocessen är trösterik för mig, att skriva och sjunga. Så det har säkert smittat själva musiken också. Sista låten på plattan, Solace, var den sista låten vi gjorde till albumet. Och den behövdes.

 

Fredrik, du talar om att ni hittat en starkare identitet. Vad är det som idag gör att ni känner att soundet är ”omisskännligt White Birches”?

Fredrik: Vi är måna om att ha en tydlig musikalisk identitet och vi har arbetat med den sedan starten. Efter en tidig tanke om ett dreampoppigt sound hamnade vi snabbt i ett mörkare uttryck. Det kom väldigt naturligt och i och med ”When the Street Calls” kände vi väl att vi hittat hem. Efter det har utvecklingen fortsatt och jag tycker att vi idag har renodlat soundet och rör oss fritt och otvunget inom dess ramar. Jag skulle vilja påstå att vi har blivit förbannat bra på att vara White Birches! Jag tror att man hör när det är vi, utan att vi på något vis gör samma låt om och om igen.

 

Hur översätter ni albumets mer introspektiva teman till scenen och hur ni framför musiken live?

Fredrik: Otroligt svår fråga, men intressant. Jag tror att vi söker svaren själva på det just nu och att det blir en process framöver där vi lär oss att umgås med de nya låtarna live. Vi har redan formen för några av dem medan vi försöker att hitta hem med några andra. Överhuvudtaget är relationen med låtarna live en ständigt pågående process.

Jenny: Även om det är introspektivt så är det fortfarande rätt dramatiskt. Några av låtarna är aldrig tänkta att köra live. Men de flesta är skrivna för att framföras. Det är det optimala för någon form av kommunikation och jag tycker att vi ofta är bättre på scen än på skiva.

 

Funderar på titeln - A New Reign. Vad är det för nytt välde ni tänker på?

Jenny: Det handlar snarare om att ge upp sitt eget välde, ge bort sin krona, lämna över kontrollen. Låta någon annan ta över ansvaret så att man äntligen kan få vila.

 

Berätta något om samspelet mellan er som duo. Hur fungerar dynamiken - både i era roller i bandet och som personer?

Fredrik: Det är ju lite speciellt att vi aldrig bott i samma stad, men ändå har fungerat som band i 12–13 år eller vad det blir. Eller det kanske är just därför vi fortfarande existerar? Det har inte varit konfliktfritt hela tiden, men jag skulle säga att det aldrig har varit så bra som nu. Eller det tycker i alla fall jag. White Birches har blivit en viktig del av livet för mig, så det är en viktig relation. Kommunikationen är rak, vilket jag uppskattar. Jag vågar testa saker jag är osäker på för att jag vet att Jenny sågar det om det inte blir bra. Ingen risk att saker får vara med av snällhet. Sedan kan jag tycka att Jenny är lite mer frontfigur eftersom hon sjunger och skriver texter och så. Det blir naturligt lite åt det hållet och jag har inget emot det.

Jenny: Jag är inte direkt känd för att vara konflikträdd, och är inte alltid så lätt att leka med. Fredrik sågar aldrig något jag gör vilket jag tolkar som att han antingen är livrädd för mitt humör eller att jag helt enkelt är fullkomlig haha! Detta är något vi pratat om rätt mycket, att jag skulle behöva lite mer motstånd ibland… Men precis som Fredrik säger så är det en viktig relation. Att skapa ihop med någon annan kräver både förtroende och en stor dos tålamod. Det är mycket känslor som rasar.

 

Hur ser skapandeprocessen ut? Har den varit på något nytt sätt inför detta album?

Fredrik: Ofta är det Jenny som skickar en enkel demo på ett låtuppslag med piano och låtsas-språk, för texten är så gott som aldrig klar i detta skede. Väldigt roligt. Sen gör jag ofta ett förslag på hur vi kan börja hitta arret och så bollar vi fram och tillbaka. Andra gånger skickar jag uppslag med trummor, bas och kanske någon synt. Sedan bollar Jenny tillbaka med någon idé vart vi kan ta det och så fixar Jenny sångmelodi och begär ackord osv. Texterna skrivs alltid av Jenny. Så här har vi i princip jobbat sedan starten.

Jenny: Ibland glömmer jag skicka uppdaterade sångfiler, så även om låten har en text lever Fredrik vidare med fragment som skulle kunna vara språk.

 

Om lyssnaren bara får ta med sig en känsla eller insikt från A New Reign, vilken skulle ni vilja att det var?

Fredrik: Svårt för jag tycker att vi förmedlar mer än en känsla och kanske till och med att det är viktigt att vi gör det. Mörker och ljus. Men om det måste vara bara en så säger jag hopp. Trots all jävla skit, så finns det hopp. Det måste det göra.