Kanadensiska Jennifer Parkin fortsätter att utveckla sitt Ayria-projekt på 13 Stitches, ett album som balanserar synthpop, futurepop och bodypop. Här finns gott om catchiga melodier, starka refränger och en hel del energi i olika grader. Ett varierat album med 13 spår - eller 13 stygn (stitches) - där hon tar med oss genom berättelser för att läka sina sår.
De starkaste spåren är "Not My First Time", "Vicious World" och "Manic", där kombinationen av melodik och driv fungerar som bäst. Produktionen från Sebastian R. Komor är snygg och effektiv, men ibland nästan lite väl polerad. Där är låtar som ”Tickle Truth” och ”Don’t Even Touch Me Again” exempel som ger soundet lite mer botten. Annars gillar jag sättet som Jennifers sång mixas på olika sätt. Hon övertygar mig i vad hon sjunger om i både ton och uttryck.
13 Stitches når kanske inte hela vägen upp till genrens absoluta toppskikt, men det är ett starkt och genomarbetat album från en artist som vet exakt vad hon vill. För fans av modern futurepop och den typ av bodypop som Lizette Lizette gjorde på första plattan Queerbody finns mycket att uppskatta här.