Derniére Volonté har en närmast hypnotisk effekt på mig. Då mina kunskaper i det franska språket är tämligen bristfälliga så går jag helt på instinkt när jag lyssnar. Jag känner att han sjunger om saknad. Om hur han springer längs regnvåta gator om natten i någon europeisk storstad.
Bort från någonting. Bort från allt.
Musiken är melankolisk, dystopisk och näst intill sorglig i vissa partier. Taktfast med en drivande orgelslinga som gemensam nämnare. Det är lite samma känsla som man får av Thåströms senare alster. Samma känsla av längtan till någonting annat.
Musiken är, som vanligt, oerhört genomarbetad i uppbyggnad och melodier med många små subtila infall. Det är elektroniskt och samtidigt en väldigt organisk känsla som vilar över hela skivan.
I låten ”Les reves de Dorian” är det närmare rap än sång och i titelspåret ”Prie pour Moi” är synthslingan som hämtad från The Cures låt ”The Walk”, spelad på halva hastigheten.
Och i den ödsliga balladen ”La premier souffle” gnager det ensamma, klagande pianot och orgeln hål på mitt hjärta med sitt utdragna farväl som jag gissar, och vill, att låten ska handla om.
Geoffrey Delacroix sjunger med inlevelse och övertygelse och det är som att bli tröstad av någon man inte känner. Men det finns också en ärlighet i hela anslaget. Han lovar inte att allt kommer bli bra, men under tiden man lyssnar så känns det precis så.
Årets hittills bästa skiva.