Ironiskt nog handlar texterna om tvivel, ångest, och egna tillkortakommanden. Helt i onödan kan tyckas. ”I got a feeling but I don´t know which one/a fleeting sensation and then it´s gone/like something inside of me is missing or wrong” sjunger herr Kastberg exempelvis i skivans bästa spår, Sleeper. Igenkänningsfaktorn är visserligen skyhög, men jag hoppas att han i och med den här skivan och lovorden som lär följa i dess spår får honom att inse hur pass begåvad han trots allt är.
Det dåliga självförtroendet känns, som sagt, onödigt. För det här 32 minuter långa mästerverket känns som om det är gjort med vänster hand i realtid.
Lätt, ledigt och självklart.
Soundet har inte förändrats nämnvärt från debuten, men man ska ju aldrig ändra på en vinnande formel så jag ser inget som helst problem med det. Dock har Tobias släppt in sin livesångerska Frida Ekerlund i studion den här gången och likt Tabasco på äggröran blir det en extra kick i de låtar hon medverkar i.
Det är egentligen bara den avslutande, instrumentala, The Music Is Alright som jag inte faller helt pladask för men i övrigt är det fullkomligt strålande.
Det pirrar liksom i själen. Man blir fullständigt bombarderad med smittande små synthslingor, kaxiga indiegitarrer och refränger så självklart catchy att de borde K-märkas för all framtid. Lyssna bara på Tonight´s Entertainment eller Hell Is Other People och berätta sen för mig ifall du kan sitta still när du lyssnar. För det kan du inte, du vill bara Ian Curtis-dansa dig svettig och trycka på repeat. Electropunk at it´s finest!
Att få tag i en skiva där i stort sett varenda låt hade kunnat släppas som singel hör inte till vanligheterna, men nu har Vex aka Tobias Kastberg gjort det två gånger av två. Är det för vågat att tro på en trippel nästa år?
