• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

AMBIENT / ELECTRONIC

Efter 13 år är de tillbaka med ett nytt album. Man hör direkt vad det är man lyssnar på men den här gången har de tonat ner det sepiafärgade lo-fi soundet till förmån för en mer modern ljudbild.

Tretton år en lång tid att vänta på ett album och man undrar ibland vad håller de på med under all den tiden mellan albumen. Kanske speciellt med BoC som är ett band som notoriskt håller sig i bakgrunden och håller sina liv och sitt musikskapande långt borta från allmänhetens ljus. De är ett modernt kultband med många nästan religiöst fanatiska fans. På nätet finns det otaliga sajter och sidor som sätter varje detalj i deras låtar under ett mikroskop och försöker tolka vad allt i låtarna betyder eller handlar om.

Så, ”Inferno” är här och det går inte att missta sig på vilket band man lyssnar på. Stämningarna, ackordföljderna, och de skeva ljuden är alla där. Det här är inte snällambient för folk som vill ha upplyftande eller sakral musik att meditera till. Det finns alltid något svagt obehagligt och oroande under lagren av ljud och samplingar. Tidigare album förmedlat någon sorts sepiafärgad nostalgia, lite som att titta på en super-8 som föräldrarna spelade in när man var barn och var vid stranden på semester. ”Inferno” har bitvis kvar sådana element, men känns som om de på något sätt kommit oss närmare och nu är oron något som knackar på dörren och albumet känns mer angeläget för tiden vi lever i idag.

Ser man till produktionen så är den också mindre grynig och lo-fi. De dammiga långsamma hip-hop beatsen har många gånger fått stå tillbaka för ett mer krispigt modernt sound, speciellt när det kommer till rytmerna. BoC har alltid använt sig av obskyra och svårtolkade röstsamplingar i sin musik, men aldrig så mycket som på ”Inferno”. Här får de bre ut sig och några låtar bygger nästan på dem. Många av samplingarna och flera av låttitlarna har religiösa kopplingar med allt från Guds barn till Hare Krishna-mässande, till tv-evengelister, till buddistisk kosmologi. Vad att detta betyder eller vad de två bröderna i BoC vill säga med detta håller just nu deras tusentals fans runt gjorden på att reda ut, bråka om och övertolka i minsta detalj. Om än underhållande, så lär vi aldrig få veta, då bandet aldrig förklarar sig och sin musik. Mina egna personliga tankar är inte att de har plötsligt blivit religiösa utan snarare tvärt om, att de ifrågasätter vad religionen gör med människor och hur den påverkar världen. Men vad vet jag…

”Inferno” är ett 70 minuter långt mästerverk, mystiskt, kryptiskt och flummigt, men oerhört engagerande om du tar dig tid att lyssna på musiken och gärna albumet i sin helhet. Här finns inga hitlåtar och bangers, men väl ambienta stämningar av absolut högsta klass och en suggestiv stämning som är svåröverträffad. Kan inte nog rekommenderas!