SYNTHPOP / ELECTRONIC
Tre rutinerade synthgiganter slår sig ihop, bildar en supergrupp och släpper ett … coveralbum.
Vince Clarke (Depeche Mode, Yazoo, Erasure), Neil Arthur (Blancmange, Creep Show), Ben Edwards (John Foxx, Wrangler, Creep Show) skojar man inte bort i första taget. Den musik de skapat och producerat under 45 år täcker in ett brett spann av elektronisk musik och de har skrivit många låtar som är en odödlig kanon av den musik som vi i Sverige kallar för synth. Det hintades redan för några år sedan att de höll på att jobba tillsammans och nu är frukten av det arbetet här, bandet Doublespeak och albumet med samma namn.
Doublespeak (albumet) är alltså ett coveralbum där dessa herrar tolkar några av sina favoritlåtar och snarare gör sina egna versioner än att försöka kopiera originalen. Hur låter det då? Tja, ungefär som man kan vänta sig, de bidrar alla med sina styrkor. Neils röst tillsammans med Vinces melodier och Bens produktion. Är det synth frågar ni? Ja det är jättesynth där alla låtar har klätts i en elektronisk kostym oavsett hur originalen låter och de har gjorts om för att de skall passa i de nya arrangemangen. Överlag så funkar det bra, men konstigt nog är det de låtarna som från början var mer elektroniska, Abbas ”Visitors” och Fad Gadgets ”Back to nature” som de nya versionerna kanske inte tillför så mycket nytt till. Lyssna istället på ”I can't escape myself”, ”Rock on”, ”Gentle on my mind” eller ”End credits” och har du inte hört originalen så är det lätt att tro att bandet har skrivit dem själva.
Covers är alltid svårt och Doublespeak lyckas för det mesta att klä upp gamla örhängen (?) i nya elektroniska versioner utan att det låter tvunget eller ostigt. Det märks att herrarna i bandet har hållit på med det här i många, många år för det är välgjort. Jag vet inte om gammal alltid är äldst, men det här albumet känns perfekt för sommarsynthpartyt med en kall valfri drink i handen. ”Doublespeak” är en stark kandidat för min ”lista.
COPYRIGHT (C) 2024