• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

DARK ELECTRO

Martin Sane fortsätter att imponera. Att låta en skiva bestå av åtta låtar á åtta minuter kräver antingen stort självförtroende eller ren megalomani.

Men jag var egentligen aldrig orolig. På sitt sjätte album är hans ljudbyggen stora och mäktiga som sydeuropeiska katedraler. Vi bjuds på en 68 minuter lång resa där destinationen hela tiden ändras.

I genren som allmänt kallas Dark Electro är Fix8:Sëd8 tillsammans med Mildreda och 2nd Face de tre största, och bästa, banden. Det verkar dessutom som att de tre triggar varandra till stordåd då deras album bara blir bättre och bättre.

F:S senaste skiva, ”The Inevitable Relapse” från 2021, var ganska så rakt på sak för att vara Martin Sane. Lite mer lättlyssnad.

Men här har han gått all-in på sin patenterade korsning av soundtrack och industriell electro. Resultatet är storartat, även om det ibland kan bli lite mycket att ta in.

Men det förtar inte känslan av att det är ett av årets bästa album.

Soundmässigt hamnar vi någonstans där Doubting Thomas, Front Line Assembly och Skinny Puppy möts. Mängder av röst/film-samplingar, tunga basar och maskinella ljud som vrider och vänder sig likt en orm i dödsryckningar.

Det är i ena stunden närmast ambient för att nån minut senare brisera i någon slags muterad EBM och därefter mynna ut i ett ljudkollage som tar andan ur lyssnaren.

Att lyssna på hela albumet utan paus är både ett måste och en tuff uppgift. När du lyssnat klart känns det som du varit inne i en torktumlare, både kroppsligt och själsligt.

Det går att höra influenser från andra band än de kanadensiska storheterna. Jag kommer flera gånger på mig själv att tänka på såväl Covenant som Kraftwerk och Haujobb.

Och det kan vara i samma låt.

Ni hör ju, det är inte less is more vi pratar om.

Och det är så befriande att i en tid där människor ”gör musik” med hjälp av AI få höra album som ”Octagram”, där varje litet ljud är genomtänkt. Där varje sampling och melodislinga varsamt har placerats ut som om det vore ett 3000-bitars pussel. Det är befriande att skaparen själv inte låter sig begränsas utan har en vision och bara kör på utan bilbälte och krockkudde.

Det är inte bara befriande att få ta del av ett så här genomarbetat album.

Det är en ynnest.