Vi kan kalla honom den hårdast arbetande mannen inom EBM.

Mannen, myten, legenden.

Den ständigt aktuelle Claus Larsen har med sitt soloprojekt Leæther Strip förgyllt bodyfansens vardag sedan debutalbumet ”The Pleasure of Penetration” 1989.

Hans diskografi är, milt uttryckt, omfattande och det kommer nya låtar, samarbeten och covers i en aldrig sinande ström från Strip Farm-studion.

 

Nyligen släpptes det senaste studioalbumet ”Fucking Perfect” och då kände jag att det var en fucking perfect tidpunkt att be om en intervju. Vi avhandlade covers, arbetstimmar och såklart pratade vi även lite om det senaste albumet.

 

Hej Claus, kul att du ville ta dig tid! Om vi börjar direkt med ditt senaste album, ”Fucking Perfect”, vad har albumet för tema?

Jag har egentligen aldrig haft nåt tema på mina album, förutom på ”Ængelmaker”-plattan som hade ett tema som kretsade kring den danske seriemördaren Dagmar Overby.

 

Varför valde du den albumtiteln?

Titellåten var den första jag komponerade till albumet och jag tyckte det var ett bra och lite ironiskt namn på ett album. Den låten handlar om att vara självdestruktiv ”in a fucking perfect way”. Jag omfamnar mina brister och fel och försöker lära från dom. Att tillhöra den här lilla scenen och kämpa med varje ny release. Att få uppmärksamhet kan vara svårt och ofta känner jag för att bara lägga ner, men min lust till att skapa är, tacksamt nog, fortfarande större än min rädsla för att misslyckas

 

Vad har du för favoritlåt på albumet?

Svår fråga så här nära inpå, men just nu är det ”Johnny They Can Never Take Your Dreams Away”. Det är en låt skriven till alla barn och ungdomar som blir mobbade för att de är annorlunda, eller vuxna som växte upp med det och fortfarande lever med de negativa konsekvenserna än idag.

 

Jag blev förvånad när singeln ”Broken Stairs” inte var med på albumet. Varför valdes den bort, det är en av mina favoritlåtar!?   

Det är lite komplicerat. Jag la gästsång för ett amerikanskt band som heter RECON, sen gjorde jag min egen musik till den och la till min text. Så jag tyckte inte att den skulle passa in på albumet. Dessutom fanns det ingen mer plats på CDn ändå.

 

Du släppte inte mindre än två tributealbum med covers av The Cure och Soft Cell nästan samtidigt som ditt studioalbum. Jag måste ju fråga; hur många timmar per dag är du i studion egentligen?

Ja, och jag har ytterligare två coveralbum som ligger klara för senare release!

Men, när jag inte turnerar så spenderar jag cirka 8 timmar per dag i studion. Jag har nya idéer i huvudet 24/7 så att arbeta hårt är bra för min mentala hälsa. Så har det alltid varit för mig, att vara kreativ och nyfiken är nåt jag är född med.

 

I mitt tycke är några av de bästa låtarna du skrivit gjorda efter 2010. Hur kommer det sig att du inte spelar nyare låtar så ofta när du kör live? Är det ett önskemål från promotors att du kör oldschool-set, eller vad?

Tack så mycket! Jag håller faktiskt med. Men när man är vad dom kallar för en ”legacy act” så vill de flesta promotors ha oldschool-set. Normalt innehåller mina klubbspelningar nya låtar, men med en katalog som min.…det är VÄLDIGT svårt att sätta ihop ett 60–90 minuters-set när det finns låtar som folk kräver att få höra. Jag vill att mina spelningar ska vara ren energi. Det är mitt primära mål.

 

Du har ju gjort enorma mängder av covers. Finns det fortfarande några drömprojekt kvar på det området. Något du kan hinta om, kanske?

Nästa Æppreciation är redan klar, och den kommer innehålla covers av queer-artister. Sen har jag ett tributealbum till Pet Shop Boys som är också inspelat.

Att göra covers är en hobby och ett bra sätt att lära mig nya saker och bli en bättre musiker. Det är också ett utmärkt sätt att få inspiration på till att skriva egen ny musik.

 

 Vad är din största drivkraft när du gör musik?

Att må bra helt enkelt. Jag föddes med kronisk depression som inte blev diagnosticerad förrän jag var i 40-årsåldern och musiken är min medicin. Det upptäckte jag redan när jag var tre eller fyra år gammal, att det var nåt magiskt med musik. Det blev min tillflyktsort och att jobba med musik eller stå på en scen gör verkligen att de där mörka molnen skingras.

Jag vill beröra människor, kanske få deras dag att bli lite bättre så de kan glömma all skit, om så bara för några minuter. Det är drivkraften. Och det är ju vad musik kan åstadkomma.

 

Jag tycker personligen att alla dina album är väldigt olika i sound och har så varit genom hela din karriär. Hur gör du för att inte upprepa samma formula?

Gissningsvis är det drivet att hela tiden bli en bättre låtskrivare och den där nyfikenheten på vad som ska hända härnäst. Jag känner mig verkligen välsignad som fortfarande får hålla på med det jag gör. Jag ville aldrig bli känd eller berömd överhuvudtaget, det har aldrig varit mitt mål.

 

Till sist; vilket var det senaste albumet du hörde som verkligen knockade dig?

Jag hade den stora förmånen att få lyssna på det kommande albumet med Twice A Man och det är helt fantastiskt från början till slut. STORA hjältar i min bok!