Två år senare kom plattan Failur.  Den slog ner som en bomb i mitt liv. Ljudbilden hade blivit fylligare, mörkare, texterna hade vässats ytterligare  och i stort sett samtliga låtar hade enorm  hitpotential.

 

Jag tycker nu som då att det är en självklar milstolpe inom den tyngre elektroniska musiken. Då det gått 15 år sedan den släpptes tog jag kontakt med Tom Shear för att höra hans tankar om plattan idag.

 

 

När du började jobba med Failure, vad hade du får målbild? Vilket sound siktade du på?

Jag gick faktiskt in i studion utan någon klar idé om hur det skulle låta. Contempt var helt och hållet skapad med en gammal Ensoniq EPS-16+ sampler, vilket är en ganska begränsad maskin. Failure var det första albumet som jag spelade in med en dator, vilket öppnade en hel del dörrar när det kom till produktionen. Jag plockade dessutom in en Access Virus B och en E-mu E6400 sampler, så möjligheterna i studion ökade ju markant.

Men, än idag är det sällan jag vet vad jag vill ha för sound på plattan förrän jag är en bra bit på väg.

 

Vad hade du för musikaliska influenser under den perioden?

Jag hade kommit in på trance på den tiden, vilket ändrade saker och ting för mig. Men jag tror att mina favoritband i min egen genre då var Mesh, Haujobb, Covenant och X Marks The Pedwalk.

 

Texterna, albumtiteln och till och med omslaget var väldigt mörka och dystra. Du gick igenom en tuff period?

Ja. Hela Failure, med undantag för ett par låtar, var egentligen ett konceptalbum om min pappas självmord. Så självklart blev det väldigt mörkt.

 

Har du några speciella minnen från inspelningen som du kan dela med dig av?

Inte när det gäller själva inspelningen av skivan, men jag kommer ihåg första gången vi spelade ”Disappoint” live. Det var i Orlando, Florida. Det var inte många som visste vad låten handlade om, men när vi spelat klart den så var det flera i publiken som grät. Jag vet att det inte låter som något positivt, men det var väldigt tillfredsställande att se att låten hade nått fram till dem.

 

Albumet blev ju en framgång, men kommer du ihåg hur det initialt mottogs av fans, media och kollegor?

Det är ganska roligt, men folk antog att titeln Failure var någon sorts domedagsprofetia, men i själva verket var det en sarkastisk titel. Många band lider av vad vi kallar för ”the sophomore slump”, det är när deras andra album är mycket sämre än det första. Jag var var helt säker på att framgången med Contempt var en ren lyckträff, så jag kallade albumet för Failure som ett litet fånigt skämt ifall skivan skulle bli sågad av kritikerna.

 

Var det någon skillnad i hur skivan mottogs i Europa jämfört med Nordamerika?

Det är en bra fråga. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga för ALLT det här var nytt för mig då. Jag vill dock minnas att vi fick ganska bra kritik, om än i ganska liten skala.

Men ärligt talat, jag var bara så förvånad att jag hade släppt ett album som folk halvvägs runt jorden lyssnade på!

 

Hur formade den här tiden dig som människa och artist?

Jag tror att med Failure så var det första gången som jag kände att jag hade en ärlig chans att kunna leva på musiken. Det fick mig att ta Assemblage 23 mycket mer seriöst och se saker från en annan synvinkel. Jag är också rätt säker på att framgången gjorde mig lite mer egoistisk, men ju mer tid du tillbringar inom musikindustrin, ju mer förstår du att tur har lika mycket med din framgång att göra som din talang. Om inte mer.

 

Vilken är din personliga favoritlåt på skivan, och varför?

”Disappoint”, utan tvekan. Bortsett från den uppenbara personliga kopplingen till min  pappas död så är det än idag den låt som fansen tar till sig mest. Självmord är ju ett ämne som det finns ett litet stigma runt, folk vill inte gärna prata om det. Men att spela den låten live och möta bokstavligt talat hundratals människor som gått igenom samma sak som jag gjorde verkligen att jag fick upp ögonen för hur vanligt det är med självmord. Det var en låt jag skrev för att själv må bättre, men jag trodde aldrig att den skulle uppskattas av så många människor.

 

Failure släpptes ju när nedladdning började bli ganska stort. Hur många fysiska exemplar har den sålts i?

Det stämmer att fildelning hade börjat när Failure släpptes, men det var fortfarande ganska ovanligt. De flesta hade ganska trög uppkoppling på den tiden och det gick bara att göra på låg bitrate så ljudet blev väldigt komprimerat. Jag vet inte exakt hur bra den sålde, men troligen runt 30.000 exemplar totalt.

 

Vilka känslor får du när du tänker på Failure idag, 15 år senare?

Det var ju ett avgörande album i min karriär, helt klart. Visst kan jag lyssna på det idag och tänka på detaljer som jag skulle vilja förbättra, men sanningen är att det albumet tog mig till var jag är idag och jag är väldigt glad över det.

Skivan är ju en stillbild av hur mitt liv såg ut då. Ingen av de efterföljande skivorna hade låtit som de gör om jag hade gjort någonting annorlunda på Failure. Så även om jag kunde gå tillbaka och förbättra något så skulle jag inte ändra på någonting.

 

Till sist, som en liten bonus, så  tror jag  att våra läsare skulle vilja veta lite mer om din kommande skiva också. Du hade ju en fundraising-kampanj som blev väldigt framgångsrik. Kan du berätta lite om den? Hur mycket pengar fick du in och vad använde du dem till?

Ja, kampanjen gick långt bättre än mina förväntningar. Totalsumman vid kampanjens slut var 35.000 dollar. Jag använde några tusen till ny utrustning till min studio, åtskilliga tusen gick till Indiegogo, men merparten kommer gå till att betala för all merchandise som de som stött kampanjen ska få. Och frakt till alla utskick förstås. Blir det något över som kommer de investeras i bandet.

 

Gary Numan har sagt att ”Fundraising är ett perfekt sätt att sälja ett album i förtid”. Håller du med om det?

Det kan vara det. Men det stämmer nog bättre för redan etablerade band, som Mr Numan och kanske i någon mån jag själv kan betraktas vara. Jag tror inte det är särskilt effektivt för oetablerade band, dock. Crowdfunding inför ett skivsläpp kräver ju någon form av bevis på att man gör bra skivor innan folk är villiga att vara med på det. Jag menar, det finns  ju massor av nya band som släpper sin musik utan såna här kampanjer. Jag tror att folk vill känna till din musik och vara hyfsat säkra på att det du släpper håller en bra nivå innan de deltar i en kampanj. En annan risk är att du kan trötta ut dina fans. Jag tror inte det finns någon sån risk i dagsläget, men om crowdfunding-kampanjer blir vanligare så tror jag att fansen kommer bli trötta på att bli frågade om att lägga ut pengar hela tiden.

 

Vilket sound kan vi förvänta oss på den kommande skivan?

Jag försöker fortfarande få grepp om det själv. Jag gick tillbaka till att använda mer hårdvara än jag gjort innan och det har definitivt påverkat soundet. Om jag ska jämföra med något av mina andra album så skulle jag nog säga att det har mest gemensamt med ”Storm”, men det händer fortfarande nya saker så man kanske ska ta det med en nypa salt.

 

Releasedatum?

Första veckan i september.

 

 

Med det tackar vi på Synth.nu Tom Shear för att han tog sig tid för oss.