Jag är ofta i Helsingborg och arbetar i studion så det är ju en stad i nuet för mig. Jag växte upp på S:t Clemensgatan 25 där vi hade vår första replokal i källaren så där känns det såklart speciellt när man står uppe på krönet och tittar ut mot Danmark.

Man blir sällan profet i sin hemstad, så det har inte blivit särskilt många spelningar. Såvitt jag minns har det totalt blivit 6 spelningar som Covenant. Kanske 15 i alla konstellationer vi varit med i. Covenant har alltså spelat lika många gånger i Moskva som i vår egen hemstad.

Vi hade också en av Sveriges absolut bästa skivbutiker, Heta Vax, som drevs av makalöst ambitiösa och kunniga killar. De hade mycket direktimporterad och superovanlig elektronisk musik, grejer som Die Form och Test Department hörde jag där redan 1985. Där kunde man hänga med det coola folket och lyssna på grejer som inte fanns på någons radar.

En liten stad är ju kompakt och alla med liknande intressen lär känna varandra, vilket såklart är jätteviktigt. Utan ett nätverk och folk som hjälps åt är det svårt att åstadkomma något.

Text: Benjamin Kristiansen     Foto: Frank Machalowski
Översättning: Henrik Kanatidis     2019-10-28

Fredagen den 1 november ställer sig Covenant på Charles Dickens scen i Helsingborg. I staden där det hela en gång i tiden började. Man skulle kunna tro att Covenant spelat i sin hemstad många gånger men vi som bor i Helsingborg är definitivt inte bortskämda med spelningar av stadens stolthet.

 

Själv såg jag Covenant för första gången någonsin på The Tivoli i Helsingborg någon gång i slutet av nittiotalet medan jag fortfarande var bosatt i Malmö. Det visar sig till och med att det är så länge som femton år sedan bandet senast spelade i sin hemstad. En bra anledning för att göra en intervju med Eskil Simonsson och Joakim Montelius om just sundets pärla Helsingborg som fortfarande får ses som bandets bas.

 

Hur känns det att spela på hemmaplan? Är det extra skoj?

ES: Extra nervöst! Men kul såklart. Vår grafiker Tobias Green, som bor och kommer från Helsingborg, kommer var med på scen så det känns speciellt. Han har inte spelat med oss sedan en turné i Ryssland för 10 år sedan. Fun fact: Han och Andreas Catjar hade ett band tillsammans med bland annat Tobias Bernstrup och repade vägg i vägg på Röda Kvarn när vi arbetande på vår debut.

 

Numera bor ju inte alla medlemmar i bandet i staden.

Hur ofta är ni här egentligen?

JM: Jag är den enda som bor i Helsingborg nu för tiden. Men vi har vår studio här, så Eskil är ju här relativt ofta.

 

I många år var Covenant synonymt med Eskil, Joakim och Clas på scen. Jag gissar på att Joakim kommer stå i publiken då han fortfarande är en del av bandet men inte är med live längre. Tror ni Clas dyker upp och ser er och har ni fortfarande någon form av kontakt med varandra?

JM: Clas kommer på spelningen. Det kommer nog att kännas lite märkligt både för oss och för killarna på scen att 2/3 av bandets grundare tittar på istället för att spela. Clas bor bara några hundra meter från mig, men vi ses tyvärr inte så ofta. När Eskil är i stan brukar vi passa på att ta en runda boule eller en simtur alla tre.

 

Känns det nostalgiskt att ställa sig på scen i Helsingborg?

ES: Nej, varför skulle det vara det? Jag är ofta i Helsingborg och arbetar i studion så det är ju en stad i nuet för mig. Jag växte upp på S:t Clemensgatan 25 där vi hade vår första replokal i källaren så där känns det såklart speciellt när man står uppe på krönet och tittar ut mot Danmark.

 

När spelade ni senast i Helsingborg och var?

JM: På The Tivoli för 15 år sedan.

 

Minns ni var er första spelning som Covenant var i Helsingborg? Berätta gärna lite om spelningen om ni minns den!

JM: Första gången vi använde namnet Covenant var på en spelning på kulturhuset Röda Kvarn 1989. Men det var med fler medlemmar än den version som senare började spela in skivor. Det jag minns tydligast var att Clas inte var med på scen den gången. Det fanns ett band på den tiden som hette Spacelab och Clas var god vän med dem. Pelle Folkesson, numera Pelle Jubel och programmeringshjälte hos bland andra Clavia och Propellerhead, var oerhört skicklig på att göra ljud till sin DX7. På något sätt hade Clas tydligen kopierat en del av de ljuden och vi använde dem i några låtar. Så när han fick höra att Pelle skulle komma den kvällen tyckte han att det var så pinsamt att han temporärt hoppade av bandet.

 

Men som det “riktiga” Covenant dröjde det till… 1993, kanske? Möjligen 1994. Då spelade vi på en pytteliten klubb som hette Bläckfisken, som inte längre finns kvar. Det var också en minnesvärd tillställning. Vi körde fortfarande med vår rymdsamurajgrej då och eftersom vår studio bara låg ett kvarter bort bytte vi om där. Vi hade en statist som skulle vara korsfäst på scen (vad vi ville ha sagt med det minns jag inte längre…) så vi kom gående där på gatan, fem personer helt inplastade med ansiktsmasker och en med ett jättestort svart kors över axeln, genom folkvimlet en fredagskväll. Det blev många kommentarer på väldigt kort tid.

 

Hur många gånger har ni spelat i Helsingborg?

JM: Man blir sällan profet i sin hemstad, så det har inte blivit särskilt många spelningar. Såvitt jag minns har det totalt blivit 6 spelningar som Covenant. Kanske 15 i alla konstellationer vi varit med i. Covenant har alltså spelat lika många gånger i Moskva som i vår egen hemstad.

 

Vad har Helsingborg betytt för Covenant?

JM: Helsingborg har betytt väldigt mycket för oss. När vi började göra musik fanns en bred och väldigt aktiv musikscen, så man hade en publik och det fanns en enorm kreativitet. Det fanns en musikförening som hette Blecktrumman där Eskil och jag var aktiva, mest för att vi var minderåriga och inte hade kunnat gå på spelningarna annars. Det arrangerades klubbar och många fantastiska band spelade i vår regi. Blue For Two och Ladomir är två jag minns med värme. Blecktrumman blev 1987 en del av kulturhuset Röda Kvarn, en biograf som togs över av en massa kulturföreningar. Det blev bland annat en inspelningsstudio och replokaler i källaren. De flesta vi kände spelade i band eller gjorde film eller skapade på ett eller annat sätt. Andreas Catjar och Tobias Green (vår husformgivare och som kommer att hoppa in för Andreas på spelningen på Charles Dickens) hade ett briljant gothband som hette Raftsmen, senare kom Souls, tidigare nämnda Spacelab med Jonas Jonasson och Thomas Öberg (senare i bob hund), det helt galna rockabillypunkbandet Kerb Crawlers, senare Dipper och så vidare. Vårt debutalbum “Dreams of a Cryotank” spelades in Röda Kvarns studio och därefter byggde vi en egen i rummet intill, där vi sedan spelade in “Sequencer”, “Europa”, “United States of Mind” och “Skyshaper”. Låtarna till “Northern Light” skrevs också där. Ungefär samtidigt som vi började spela in där startades klubben Tip Top i en anslutande del av källaren. Det var en otrolig lyx och inspiration att sitta och skriva låtar, gå ut genom dörren och klubba några timmar, gå tillbaka och direkt kunna använda nya idéer. Eller att ta med en pinfärsk inspelning och höra den direkt på dansgolvet för att se om den funkade.

 

Vi hade också en av Sveriges absolut bästa skivbutiker, Heta Vax, som drevs av makalöst ambitiösa och kunniga killar. De hade mycket direktimporterad och superovanlig elektronisk musik, grejer som Die Form och Test Department hörde jag där redan 1985. Där kunde man hänga med det coola folket och lyssna på grejer som inte fanns på någons radar. Jag minns att min mamma hade fått en kassett av en vän i USA med en tjej som gjorde helt fantastisk elektronisk musik med surrealistiska berättelser till texter. Jag approprierade genast kassetten men ingen kunde berätta för mig vem det var. Så jag tog med den till Heta Vax. Bengt lyssnade på den i tre sekunder, gick över till en skivlåda och halade fram Laurie Andersons “Big Science”. Detta trots att Bengt egentligen var en enormt passionerad bluesfantast. Han hade helt enkelt ett musikaliskt wikipedia i hjärnan och en osviklig känsla för kvalitet, oavsett genre.

 

En annan viktig sak var att techno och ravefester kom till Helsingborg om inte först i Sverige så väldigt tidigt, mycket tack vare Glenn Wilson och hans skivbutik Planet Rhythm på Södra Storgatan. Glenn flyttade snart sin butik till Stockholm och startade skivbolag som släppte svenska innovatörer som Adam Beyer, Cari Lekebusch och Jesper Dahlbäck. Men scenen var igång och vi hängde genast på, för vi tyckte att techno var synth 2.0. Futuristiskt, elektroniskt, hedonistiskt. Det var nya New Romantic att ge sig iväg till hemliga ställen mitt i natten bara för att festa och dansa. Så där kom nyckeln till Covenant, den sista pusselbiten som krävdes för att vi skulle hitta ett eget sound. Om vi inte hade haft den där extra motorn hade vi nog aldrig lyft som vi gjorde.

 

Sedan var ju också läget viktigt. Dels havet, som har varit en inspiration för mig ända sedan jag var mycket liten. Många texter har fötts medan jag suttit på vågbrytaren i hamnen och drömt mig bort. Och dels närheten till Köpenhamn.

 

Så absolut har staden format oss, åtminstone i det tidiga stadiet.

 

Nämn fem platser i Helsingborg som betytt något för Covenant!

JM: Bortsett från våra hemadresser:

 

1. Pålsgatan 5. Vi hade en rollspelsförening där och alla medlemmar i det som sedan skulle bli Covenant möttes där.

 

2. Karlsgatan 7. Röda Kvarn. Vi hade vår studio i källaren och spelade in alla albumen (utom Northern Lights) till och med Skyshaper där!

 

3. Norra Hamnen. Innan området rustades upp under sent 90-tal låg där gamla magasin och silos som, mer eller mindre lagligt, användes för ravefester.

 

4. Stadsbiblioteket. Innan det fanns internet var biblioteket där man sökte information och inspiration.

 

5. Korsningen Möllegränden/Södra Strandgatan. Heta Vax.

 

Hur var det att starta ett Elektroniskt band i Helsingborg på åttiotalet?

JM: Det var helt naturligt. Åtminstone i den delen av staden som vi kom ifrån. Där var de flesta synthare på den tiden det begreppet var relevant.

 

Fanns det några fördelar med att inte komma från någon av Sveriges tre största städer?

JM: Det har jag faktiskt aldrig tänkt på. Det var det kanske. En liten stad är ju kompakt och alla med liknande intressen lär känna varandra, vilket såklart är jätteviktigt. Utan ett nätverk och folk som hjälps åt är det svårt att åstadkomma något. Särskilt på den tiden när vi började, när det inte fanns så många kanaler att nå ut på som det gör nu.

 

Finns det spår av Helsingborg i era texter?

JM: Nej, inga direkta referenser i alla fall.

 

Ni släppte Fieldworks EPn i våras. Kan man förvänta sig ett nytt album med er inom överskådlig framtid?

ES: Det kommer en uppföljare av EP:n till våren och sedan ett album. Spännande tider att arbeta med det ganska krävande konceptet fältinpelningar. Jag har bland annat spelat in gamla Danmarksfärjan innan de gick över till el. Vid ett av utblåsen är det en djup ringade klang som om man stod i en katedral.

 

Snart spelar ni på Charles Dickens som är ett av stadens äldsta uteställen. Ett ställe som kanske inte i första hand klingar bekant för synthare. Har ni själva några minnen från stället sedan innan?

JM: Nej, vi har ingen koppling till Charles Dickens. Inte mer än att det funnits sedan urminnes tider och vi någon gång tagit en öl där.

 

Vad kan vi förvänta oss av er spelning på Charles Dickens?

ES: De ska hyra in extra rök och stroboskop! Men annars blir det all-in som vanligt. Gå in på eventet om det är någon låt du vill höra! Vi har redan fått många önskningar så runt hälften av låtarna blir de. Och att Tobias är med på scen!

 

 

 

COVENANT INTERVJU MED

Helsingborg har betytt väldigt mycket för oss. När vi började göra musik fanns en bred och väldigt aktiv musikscen, så man hade en publik och det fanns en enorm kreativitet.

Men som det “riktiga” Covenant dröjde det till… 1993, kanske? Möjligen 1994. Då spelade vi på en pytteliten klubb som hette Bläckfisken, som inte längre finns kvar.

En liten stad är ju kompakt och alla med liknande intressen lär känna varandra, vilket såklart är jätteviktigt. Utan ett nätverk och folk som hjälps åt är det svårt att åstadkomma något.

Så absolut har staden format oss, åtminstone i det tidiga stadiet.

COPYRIGHT (C) 2019