Hallå där!  För mig och många av Synth.nus läsare så är du nog en ganska ny bekantskap. Berätta lite; Vem är Lizette Lizette?

Jag är en icke-binär latino och clubkid. Jag separerar inte på mitt artist-jag och mitt privata jag. Jag är Lizette Lizette 24/7 och så har det alltid varit, det är så sammansvetsat. Sanningen är att jag har varit väldigt seriös och ambitiös med mitt musikskapande i över 10 år, och det har varit en lång, fullspäckad och traumatisk berg- och dalbana.

 

Hur kommer det sig att du började med elektronisk musik och var var din första ”aha-upplevelse” i den genren?

Mitt ”alternativa” musiklyssnande började vid 12 års ålder med Nirvana, No Doubt och Hole. Men när jag var 14 såg jag filmen ”G – Som i gemenskap” och där fick jag upp ögonen för 80-talet och synth. Det resulterade i att jag nördade ner mig helt och fastnade för bland annat Visage, Soft Cell och Depeche Mode.

 

Debutplattan heter ”Queerbody”. Berätta lite om vad du vill säga med den titeln?

Dels så är det ett normkritiskt statement, men även namnet på den genre jag har skapat. Jag har alltid gått min egen väg och aldrig kunnat, eller velat, hålla mig inom andras bestämda ramar. Jag är queer och jag älskar body, men jag måste få göra det på mitt sätt.

 

Vilka influenser skulle du säga har färgat soundet på skivan?

Den gamla belgiska genren ”New Beat” har influerat mig oerhört mycket. Jag har inspirerats jättemycket av In-D, A Split Second och Boy Toy.

 

Personligen tycker jag att låten ”Future” från plattan är en av de bästa elektroniska låtarna som släppts de senaste åren. Vilken är din personliga favorit, och varför?

”Rest”, måste jag säga. Även om jag skrev och produceradeden till större del helt själv på min kammare så känns det inte som det var ”jag” som gjorde det. Det känns mer som om jag kanaliserade den från någon högre existens. Jag är väldigt stolt över den låten men också orolig att jag aldrig kommer överträffa den...

 

Om vi kollar på albumet så är det ju synnerligen befriande med någon som släpper ett debutalbum med 7 låtar på 28 minuter när de flesta andra artister knycklar in minst det dubbla. Hur gick tankarna där?

Jag har aldrig varit en person som gjort vad som förväntas av mig. Jag gör som jag själv känner utan att reflektera särskilt mycket över om det hör till det ”normala” eller inte.

Dessutom känns det som att folk mest släpper singlar och EP:s nu för tiden, så vem vet ens vad ett album är längre?

 

Vad händer härnäst, hur ser framtiden ut med spelningar? Nya låtar på gång, kanske?

Jag har precis blivit med manager och bokare för första gången någonsin och planen är att boka in festivaler och klubbgig till våren och sommaren, bland annat är jag bokad till Subkult i juni.

Sen har jag varit i ett sånt kreativt flow de senaste månaderna att jag redan har två riktigt vassa singlar klara och en massa idéer till videos!

 

Om du får välja helt fritt, vilken grupp/artist skulle du då vilja samarbeta med i framtiden?

En italiensk producent som heter Alessandro Parisi, Karin Dreijer eller ett band från new York som heter Ssion.

 

Vad tycker du om den elektroniska musikscenen i Sverige idag? Har du några favoriter?

Synthscenen tycker jag har varit avstannad i utvecklineg alldeles för länge. Det behövs en nytändning och jag är väldigt glad för att Rein och jag kommer samtidigt så det blir påtagligt att något nytt håller på att hända inom genren.

 

Till sist har du nu chansen att sprida din goda smak till Synth.nus läsare: Vilka 5 plattor bör finnas i  varje synthares skivsamling?

Alessandro Parisi –”Hic Sunt Leones”, Opale –”L´incandescent”, First Hate – “First Hate”, Void Vision – “Sub Rosa”, Boy Harsher – “Yr Body is Nothing”

 

 

Med detta tackar jag Lizette Lizette för att hen tog sig tid och uppmanar alla som ännu inte upptäckt ”Queerbody” att göra det omedelbart.

Ni kommer att bli lyckligare och friskare människor.