Mariestad, med ca 15 000 invånare, som i folkmun kallas för ”Vänerns pärla”. Att ens tänka tanken att lilla Mariestad skulle vara en synthstad som fått fram fler artister och band inom genren, kunde varken jag eller många andra som var på festivalen föreställa oss. Men det var både glädjande och överraskade att Mariestad bevisade detta denna kväll.

 

DDR

Med drygt en kvarts försening och inför en folkfattige publiken äntrade kvällens första musikakt – DDR - scenen. Bandet består av Jonas Gamalielsson (sång) och Mikael Johansson (keyboards) och deras musik kan beskrivas med att ”Kraftwerk goes pop”. Trots att duon har hållit på sedan 2000 och var yngsta akten i festivalens startfält, är duon veteraner inom synthkretsar. Till exempel så vare tydligen Mikael Johansson med ett elektroniskt duo kallat Lesbisk Plattfisk mellan 89-91 som var vida populärt i Mariestad. Hur som helst - duon bjöd på 50 procent gammalt och 50 procent nytt material som duon har jobbat med under de senaste fem åren. Trots att duon inte hade gjort en spelning på fem år, visade de båda mycket säkert intryck på scenen och nerverna var helt under styr. Folket som kom senare den kvällen missade verkligen en bra akt som förtjänade mer publik. Bästa låten var ”Life Is Killing Me”. Ett litet tips för er som vill söka efter deras musik, sök efter ”DDR Mariestad”.

Moonlight Cove

Efter DDRs spelning var det dags för Markus Landgren, Mattias Löfroth och Marcus Karlsson från Moonlight Cove som firade 20-årsjubileum under kvällen sedan den första spelning som trion gjorde i Elvärket år 1996. Trion spelade flera låtar från deras två studioalbum som t ex ”I Don’t Wanna Go”, ”Euphoria” men också deras senaste singel ”Wait”. Hela spelningen var energiskt befriande och det smittade av sig rejält till publiken och självklart även på mig. För deras typ av musik som påminner om a-ha och Pet Shop Boys passar mig perfekt som en marsipan över en ståtlig prinsesstårta. Robert Enforsen, släng dig i väggen, för Markus Landgrens sånginsats var riktigt imponerande trots att ljudet inte var det bästa.

 

Presence | of | Mind

Den tredje akten, som också var den stora anledningen till varför Moonlight Cove kom till, var Presence | of | Mind som består av Christoffer Lundström, Hannes Ambros och Anders Wallroth. Trion har hållit på sedan 1993 och det märktes under spelningens gång att de agerade som riktiga proffs på den lilla, men kompakta, scenen. De visade precis som under Electronic Summer förra året var skåpet skulle stå någonstans. Trion fick verkligen med publiken i vågor under bland annat ”I Hope It Won’t Be Long”, men också under ”Queen of Redemption” och bandets senaste synthrock/punkiga singel ”Brittle Bones” som kom förra året. Presence | of | Minds spelning var nätt och jämnt lika bra som Moonlight Coves.  Det var väldigt svårt att urskilja en ”vinnare” av de båda akterna.

 

Virtual Voices

Sist ut under den sena kvällen var Virtual Voices som består av Mikael Johansson och Fredrik Larsson. Deras musik kan beskrivas som en kombination av Depeche Mode och Eddie Meduza och deras låtar har streamats över en miljon spelningar på Spotify. De hade störst publik och var mångas huvudsakliga anledning att besöka festivalen. Personligen gick jag själv inte igång på deras musik, men publiken tog till sig dem med öppna armar.

 

 

Nu har jag en uppmaning till er andra större orter i Sverige som till exempel Borås, Jönköping eller Karlstad att starta en egen synthfestival som kretsar kring synth/elektroniska akter som kommer lokalt från själva orten. För kan lilla Mariestad anordna en fungerande synthfestival med lokala akter, kan väl ni det eller?