Det är svårt att värja sig mot duon SCALAs smittande synthpop. I alla fall har jag det. Sedan behöver man inte spekulera var i synthspektrat de postionerar sig. Peter och Helena gör musik som underhåller. Och hjärtat kan inte döljas. I somras kom deras andra album och det snurrar på bra för bandet. Synth.nu behövde lite glittrande pop i höstmörkret och fick en fin intervju med bandet.

 

Halloj SCALA hur står det till så här i hösten?

Tackar som frågar. Bara bra, efter en väldigt intensiv sommar och höst så här långt. Dessutom får vi prata med er på synth.nu också och det gör ju bara saken ännu bättre.

 

Ok, vilka är ni – berätta för de som inte känner till er?

SCALA är Peter Johansson och Helena Wigeborn.

Helena är nog för vissa bekant som ena halvan av Train to Spain. Hon är i grunden en singer/songwriter, med förkärlek för elektronisk musik.

Peter är en före detta covermusiker, som tog en sisådär 20 år lång paus i musicerandet. Men suget att göra musik som man verkligen gillar blev för stort, så här är man igen.

Vi spelade för några år sedan även tillsammans i ett band som hette GLAS.

 

Första plattan ”Chapter 01” 2021 och i somras kom nästa kapitel – ”II”. Hur känns resan så här långt?

Jo men det känns riktigt bra. SCALA var initialt ett projekt utan egentlig form eller plan; Remixer, produktion åt andra artister, eget material osv. På kapitel “II” har vi haft en tydligare inriktning och förhoppningsvis börjat definiera vad SCALA är. I alla fall känns det just nu som att vi är på rätt väg. Det var väl också anledningen till att vi släppte ett fullängdsalbum ganska snabbt.

 

Cirka 2500 lyssnare i månaden på Spotify är ju inte illa. Inte minst för en svensk artist i en relativt smal genre. Vad är er bild av hur publiken tagit till sig er musik?

Det faktum att vi gör musik på svenska kanske spelar en viss roll. Förvisso begränsar det ju en potentiell publik, men samtidigt finns det inte så väldigt många som gör det. Det finns ju som vi alla vet extremt mycket bra svenska synth-akter, men inte så många som gör musik på just svenska. Kanske det gör att man sticker ut lite?

Sedan har vi naturligtvis vårt skivbolag pbhmedia i ryggen som gör att vi kan fokusera på just musiken och lämna annat, som vi ändå inte begriper, till dem. Det är inte bara ren promotion som man kanske tror, utan även timing, format osv som är viktigt. Sedan är det skönt att ha “a second (or third) pair of eyes” som är part i målet och kan ha åsikter om när saker kanske inte riktigt håller måttet.

 

Vi kan väl enas om att det här är synthpop i både klassisk och modern tappning. På svenska. Hur hittade ni fram till ert sound?

Men vad skönt att till och med synth.nu definierar det som någon form av synth. Det brukar ju annars vara en stående fråga i forumet med samma namn (haha). Vi bär dock epitetet synthpoppare med stolthet.

Det centrala, och det som kanske gör vårt sound lite unikt är vokalerna. Dels har Helena en ganska särpräglad röst och en tydlig vision hur sången skall låta. Dessutom används vokalerna väldigt mycket som musikaliska element. Den som är lite nördig kan nog höra att vokalerna inte bara är sången rakt av, utan mycket körer, samplingar, klipp, reverbsvansar som får ligga kvar alldeles för länge osv.

Och nu svär jag kanske i “synth-kyrkan”, men en pad gjord med samplade vokaler är fan så mycket vackrare än vilken Jupiter 8 pad som helst.

Sedan är det nog att man har en bakgrund i gammal synth, men också att vi tar influenser från modern elektronisk musik.

 

Hur jobbar ni när ni skriver er musik?

Vi jobbar faktiskt helt individuellt. Var och en skriver text och musik på egen hand och presenterar i princip en komplett låt. Naturligtvis förfinas det hela när det spelas in och produceras, där vi tillsammans kan ha lite tankar om sången, melodier eller produktionen. Men vi brukar inte “bolla” under idéstadiet eller dela upp jobbet så att en gör text den andre musik eller liknande, utan det är tämligen kompletta låtar när de presenteras.

Vi bor ju i olika länder också så det är rent praktiskt lite svårt att samarbeta så där direkt. men någonstans förstår vi nog varandra ganska bra musikaliskt. Rent praktiskt hade avståndet kunna vara ett problem, eftersom “SCALA-studion” finns i Frankfurt och “vokalerna” i Göteborg, men tack vare att vi har fantastiska människor som ställer upp och hjälper till endast för “ the love of music” gör att det fungerar alldeles utmärkt.

Halva “II” är inspelad av en vän i Studio Spektrum i Göteborg, och andra halvan av “II” av Train To Spains producent Milo Blue i hans studio i Varberg.

 

Väldigt dokumentära texter. Vad inspirerar er till dem?

Oj, vilken svår fråga. Livet kanske, en tanke eller känsla som dyker upp. Allt.

Men när man skriver på svenska känns det som att man får fan skärpa till sig lite. Dels för att man helt enkelt har en djupare förståelse för nyanser och eventuella tolkningar. Det krävs nästan att det är ens modersmål för att känna sig trygg i att exempelvis ta bort en preposition som egentligen skulle varit där och vara säker på att det funkar. På engelska kan man mer ha filosofin: “rimmar det så kör vi”. Om något är alldeles för tacky blir det ändå inte lika uppenbart på engelska som på svenska. She loves you, yeah yeah yeah!

Men också för att vi nog har en ganska fin texttradition i Sverige. Egentligen hela vägen från progg, till punk, till dagens populärmusik. Till och med gamla Ernst Rolf-kupletter kan ju vara smått geniala.

 

Finns det någon mjuk- eller hårdvara som ni skulle säga är signifikant för SCALA- soundet?

Vi jobbar helt “in the box” det vill säga uteslutande med mjukvara. Helt enkelt då det passar arbetssättet bäst. Det är naturligtvis underbart att ha hårdvara och pilla med, men problemet är att det just blir massa pillande med knappar, rattar och kablar, men ingenting gjort.

På senaste skivan är det nog Arturias V-Collection som använts mest. En samling emuleringar av gamla synthar som man inte skulle ha råd med mindre än att byta jobb till knarklangare eller president i någon bananrepublik. Kul att jobba med och låter bra.

Annars är det nog användandet av vokalerna som nämnts ovan, och att vi arbetar med alldeles för många kanaler som definierar soundet.

 

Att det finns en kärlek till 80-talets pop är ju självklar. Vilka andra musikaliska influenser har ni?

Peter: Om man talar genre så är jag väldigt svag för house, trance och techno. Gillar när låtarna bara går och går, och lite sköna ljud emellanåt. Sedan raka motsatsen, jag gillar “låtar”. En bra låt är en bra låt, och det kan vara i precis vilken genre som helst egentligen. Tittar man på min skivsamling (eller playlist) ser det nog helkonstigt ut för det är verkligen “all over the place”. Från dödsmetall till country and western.

Helena: Jag blir inspirerad av Lana del Reys svala uttryck där poesin och ordet står i fokus. Men även här, också raka motsatsen, där vilken popidol som helst som skuttar runt inspirerar, eftersom jag är en väldigt energisk person. Så det är “all over the place” här också där “latest search” på Spotify är Laleh och Modern Talking?!?

 

Plattan kom i somras. Vad händer här näst då?

Vi har ett litet samarbete med ett annat band som vi helt förutsättningslöst började jobba med för ett tag sedan. Egentligen fanns det inte någon direkt plan med det, utan bara för att det skulle vara kul att jobba tillsammans. Nu verkar det som bitarna lite faller på plats, så sannolikt kommer det någon form av samarbete här näst. Det kommer nog inte direkt låta SCALA eller “de andra” i och för sig, men både kul och lärorikt har det varit.

Sedan jobbar vi på nytt material men det blir nog fram i vår först. Det finns några låtar klara och även en tanke på ett lite annorlunda koncept. Det enda som är klart är att den även kommer släppas på vinyl.

 

Ser vi er live i höst?

Man kunde se oss på Beatbox-festivalen i Helsingborg helt nyligen. Förmodligen en av de roligaste spelningarna vi varit på. De andra akterna hade suveräna uppträdanden, och alla var så grymt trevliga. Både förfest och efterfest blev det. Men framförallt, och detta låter som en klyscha men är alldeles uppriktigt, så var det en underbar publik. Vi var något av en katt bland hermelinerna med vår synthpop på en italofestival, och en viss oro fanns hur vi skulle bli mottagna. Men som vi blev mottagna, 12 skålpund med kärlek östes över oss! Tusen tack, ni vet vilka ni är.

I övrigt så skulle vi ju så gärna spela i Göteborg och vissa diskussioner finns, men inget som är klart ännu. Håller tummarna.