S.P.O.C.K firar i år otroliga 35 år som band! Synth.nu har lyckats få den första svenskspråkiga intervjun på många många år med det intergalaktiska pojkbandet.

 

Nytt år och snart kommer ni till Helsingborg för en Favorit i Repris ihop med Ekobrottsmyndigheten på Charles Dickens och sedan väntar Plan B i Tranås lite längre fram. Stockholm och Göteborg har avverkats hyfsat nyligen. Under året firar ni 35 år som band. Kan man snacka om en S.P.O.C.K revival på hemmaplan? När hände det senast att ni gjorde så pass många spelningar med så pass hyfsat korta intervaller i Sverige?

Ja, det är verkligen ovanligt mycket i Sverige! Vi är ju onekligen aktiva varje år, bortsett från lite C19-attack från yttre rymden, men överlägset mest på tyska festivaler. Jag är osäker på varför det plötsligt blivit ett uppsving på hemmaplaneten – kanske just för att vi varit lite mer aktiva i att vilja fira 35? Lägger vi till att vi faktiskt gör ytterligare en konsert på Klubb Död i Stockholm i år, så blir det 5 raka gig i landet; senaste det hände var för 23 år sedan!

 

Ställer du dig på scen av samma anledning idag som för 35 år sedan?

Nej, sannerligen inte. När allt startade, så var det egentligen ”bara” naturligt, eftersom vi gjorde musik. Jag var en scenpersonlighet redan som liten, så det kom hyfsat naturligt. Men, när anledningen förr var just att vi gjorde musik, och vi idag inte är lika kreativa, så är också anledningen annan. Idag, och de senaste åren, beror det uteslutande på att det är så otroligt kul; både att stå på scenen och underhålla, och att hänga med väldigt goda vänner. Självklart fanns de skälen med i pusslet även förr; skillnaden är just att vi inte behöver, eller kan, promota en skiva längre. Och det i sig är ju, i och för sig, en lättnad; då är pressen, på ett sätt, inte lika stor. Men, samtidigt: vi pressar oss, och engagerar oss, i att leverera så bra gig som möjligt. Av flera skäl. Gör vi bra gig, så får vi göra fler gig – och det är ju kul! Samt, att jordvarelser betalar för att bli underhållna – då har vi fått ett förtroende, och därmed en skyldighet att leverera. Det tar vi på fullaste allvar. Så till den milda grad, att jag faktiskt tycker vi är bättre än någonsin live – trots vår inte obetydliga ålder! Och, det är för att vi både är seriösa, och har väldigt kul när vi gör det. Det blir en positiv spiral, som triggar och inspirerar oss till att göra fler gig!

 

Om du fick ta bort en låt från er setlist som du känner att ni måste spela varje gång men som du själv tröttnat på vilken skulle det då vara och varför?

Haha, jag tror jag vet vad du far efter ;) Nej, jag är väldigt nöjd med vad vi spelar. Att sätta samman en rimlig setlist är ett konstverk i sig, ett som jag tycker mig vara väldigt bra på. I vårt fall, nuförtiden, är det en mix av hela vår karriär, framfört på ett underhållande sätt. Så, det är snarare tvärtom: det finns låtar som vi tycker är väldigt bra på platta, men som inte riktigt fungerar live. Ibland beror det på hur publiken har reagerat på låtar, ibland på vad vi har för kapacitet att göra låtarna rättvisa live. Det är, som bekant, ”bara” live vi gör, sedan många år, så det är viktigt att vi maximerar den upplevelsen. Visst händer det att vi får önskemål om den och den låten, och det är gulligt, men jag vågar mig på att säga att det inte skulle bli så bra underhållning alla gånger – och, det är, som sagt, det vi ska optimera, för alla. Ett konstverk i sig.

 

Hur mycket betyder vänskapen för S.P.O.C.K-familjen bland nya och gamla medlemmar för motivationen att fortsätta?

Otroligt mycket. Det är helt klart en stor drivkraft. Att stå på scen och motta publikens kärlek är alldeles underbart. Men, för att göra det en helg i Tyskland, då måste vi tillbringa sisådär 20 timmar i en minibuss. Och, det gör vi så gärna – vi är nämligen de bästa av vänner. Plus att det – faktiskt – i princip är enda gången hela gänget träffas! Vårt mesta gemensamma umgänge är alltså i en minibuss – sug på den. Så, det är lätt att tacka ”ja” till, och söka, nya konserter, och det tänker vi göra så länge det överhuvudtaget är möjligt. Vi ökar så klart de möjligheterna genom att alltid fokusera på att göra kvalitativa framträdanden – och, aldrig heller glömma att det behövs för att kunna få göra fler konserter.

 

Har det funnits någon gång under dessa år där S.P.O.C.Ks existens har varit ifrågasatt och i så fall när?

Nej, faktiskt inte. Det är ett så naturligt inslag i mitt liv, det är som mitt barn. Det ger oss en enorm möjlighet att, som sagt, träffa våra bästa vänner, och att bli omtyckt av en publik. Det vore korkat att ifrågasätta det internt.

 

I en värld som inte borde vara utseendefixerad kan man ju ändå inte komma ifrån att den är det. Du har lyckats hålla dig väldigt fit och håller ångan uppe fortfarande som om du vore tjugo på scen. Är det något du själv reflekterat över och finns det någon medvetenhet i det?

Jag tror nog, till och med, att jag håller ännu högre tempo nu än när jag var 20! Jag är nämligen snudd på i min bästa form någonsin i livet. Det är sannerligen väldigt väldigt medvetet, så klart. Jag tror det var några år efter senaste plattan, som jag såg mig själv i spegelen, och på lite bilder, och jag gillade inte riktigt vad jag såg. Jag var väl inte speciellt träningsbenägen, men hade ändå en bakgrund som atlet under tonåren. Så, jag beslutade mig för att ta tag i det. Och det pågår än i dag, tydligen! Det gör mig väldigt glad att jag har lyckats ganska bra med att uppnå en nivå jag är nöjd med. Det tar såklart väldigt mycket tid – vilket kanske är förklaringen till att det dröjer med ny musik? ;) Men, förutom att det så klart är en investering i livskvalitet här och nu, och som förhoppningsvis gör mig bättre rustad när jag blir ännu äldre, så är jag väldigt medveten om att det är gynnsamt för kvaliteten på våra konserter. Vi är, som bekant, ett partyband – då ställs det krav på att vi röjer. Åtminstone gör jag det. Så, alla de faktorerna sammantaget inspirerar mig att lägga tid på att hålla mig i en bra form. Som bonus kan jag därmed också balansera mitt på senare år utvecklade intresse för suröl!

 

Finns det något du ångrar genom er långa karriär som ni inte hoppat på? Typ "hade vi gjort den här grejen hade vi nog med facit i hand nått ut ännu bredare"?

Antagligen borde jag det, men jag kan – faktiskt – inte komma på något. Alltså, något vi inte gjorde. Jag vill tro att vi gjorde det mesta, där och då, med de resurser vi hade, att nå ut. Och, att det inte nådde lika långt som vi hade hoppats på. Missförstå mig rätt där; vi är otroligt glada över hur långt vi faktiskt nådde! Men, det är väl det där vanliga mänskliga: man vill liiiiite till, hela tiden. Där och då förstod vi dock nog inte att uppskatta det ordentligt; det var otroligt intensiva år när vi var produktiva. Men, nu när vi mognat (sic), så är det med all vördnad vi ser tillbaka på alla fantastiska äventyr. Jag menar, i Sverige lyckades vi ju faktiskt med, det för syntband helt unika, att nå ut till en väldigt bred, och färgglad, publik! Våra konserter var (och är) otroligt blandade, d.v.s. inte alls de subkulturella svartklädda företeelser som syntkonserter annars är. Kom igen, vi gjorde ju bl.a. en uppsjö av medverkande på SVT, inklusive Söndagsöppet med Julio Iglesias och Carola! Inget annat svenskt syntband har synts så mycket som oss på de stora kanalerna. Det är jag självfallet otroligt stolt över.

 

35 år är en lång tid. Hur många år till ser du framför dig? Tänker du någonsin när du ser band som är mycket äldre än er att hoppas vi har vettet och stoppa innan det blir såhär pinsamt?

Jag ställer mig den frågan ibland: hur länge till? I bussen brukar vi säga att vi köra så länge vi kan sjunga och spela, om vi så ska släpa oss upp på scen med rullator och pissetofflor. Vid en närmare eftertanke kanske vi ska lägga ner strax innan dess – vi vill ju vara ett partyband. Svårt att säga… 5 år till kanske? Så, vem vet – det kanske är sista gigen vi gör i Sverige nu? Eller så ska vi hålla på liiiite längre än Front 242 – de är runt 60, har inte heller släppt något nytt på evigheter, och gör förbaskat bra konserter just nu. Vi vill verkligen inte bli ett band med gamla gubbar som är just gamla gubbar; det har vi sett ett och annat, och det är inget kul att se. Tycker jag. Jag förstår så klart att det inte är helt lätt att hålla igång som förr, för någon, men jag tycker ändå att det kan vara trist att se. Och, i vårt fall är det nog extra trist att se oss stå och hänga på mikrofonstativen – som sagt, vi är och ska vara ett röjigt liveband. Och där kommer all min träning in också: den gör att jag håller slutet på betryggande avstånd. Sedan kan så klart ödet slå till i andra former…

 

Vad är det mest pinsamma som hänt på en scen när ni har stått på den?

Oj, det har jag glömt. Det var så otroligt längesedan, och jag var med största sannolikhet inte nykter… Jag har ett svagt minne av att jag inte har något minne av att jag pratade extra mycket mellan extra många låter i Lund nån gång. Usch. Det kommer aldrig att ske igen. Vi är proffs, och ska agera som det.

 

Vilken S.P.O.C.K-spelning är du så pass stolt över att du själv önskade att du hade stått i publiken och sett er?

Spontant säger jag Hultsfredsfestivalen 1999. Där peakade vi nog. Vi fick primetime slot; lördag kväll, på näst största scenen (Pampas), och inga andra pågående konserter. Där stod uppemot 10000 pers. Så många syntare finns det inte, så det var verkligen ett bevis på vår bredd. Jag minns att jag tyckte festivalledningen hade tappat förståndet genom att placera oss där och då, men de motiverade det med att vi ”sprängde” Teaterladan två år tidigare, så de tog beslutet ”av säkerhetsskäl”! Att de dessutom valde den tidpunkten var ett fint sätt att premiera vår då uppnådda status, som tydligen var på en nivå jag inte ens själv kunde förstå. Ett otroligt minne för livet! Så kommer det aldrig att bli igen… I och för sig spelade vi i Lanxess Arena (Köln) för några år sedan, för en nästan lika stor (synt)publik, en tidig lördagseftermiddag, så vi har det tydligen i oss fortfarande ;) Och, de flesta av våra gig 2022 var det lapp på luckan. Vi kan ännu! Faktum är att jag anser att vi är bättre än någonsin live. Så, passa på att se oss medan vi fortfarande kan leverera!

 

Om du fick ranka era studioalbum från bäst till inte lika bra. Hur skulle den listan se ut?

Det är superlätt: omvänd releaseordning. D.v.s. senast bäst, och därefter fallande skala bakåt i tiden. Och, det är jag otroligt nöjd med! Så ska det vara, det är utveckling. Alla håller så klart inte med, en del föredrar naiva låtar med halvdan produktion – och det är helt i sin ordning. Jag ser en tydlig röd tråd, där vi konstant velat bli bättre och bättre, för att sedan mynna ut i – snudd på – perfektion på ”2001”-plattan. Bra låtar, bra produktion, bra allt – precis så som vi vill utvecklas, d.v.s. att vi inte tar/tog hänsyn till omgivningen, utan istället hoppas att vår kreativitet kommer att uppskattas. Och just det är ett stort dilemma: vi kommer aldrig någonsin kunna göra något som vi anser vara bättre! Om/när vi släpper något nytt, så kommer väldigt många att bli väldigt besvikna. För, vi har helt enkelt inte de resurserna att göra en produktion lika bra som då. Visst, visst, vi kan så klart kanske göra bra låtar fortfarande, men inte få dem att låta lika bra – det finns ingen möjlighet. Så, då är ju onekligen frågan: ska vi verkligen göra något, när det med all sannolikhet kommer att dissas? Vi har ju det ganska bra som vi har det nu, där vi sitter under vår korkek och luktar på blommorna (haha).

 

När jag tänker på S.P.O.C.K är det livsglädje och energi som är det första som ploppar upp i huvudet. Ni verkar trivas med att vara glädjespridare. Har ni någonsin känt att det har varit en belastning för er för att bli tagna på allvar inom scenen?

Att sprida glädje är det bästa som finns! Det är precis det som är vårt uppdrag – och, vi älskar det! Glädje är det roligaste av allt. Och det finns väl hundra band på dussinet som är djupa och svåra – och det fyller också en funktion. Vi är av naturen väldigt glada, så det är det också naturligt att vi vill omge oss med andra som är glada, istället för gnällrövar. Men, du har helt rätt: det har med all sannolikhet varit en belastning. Påfallande många förefaller behöva musik för att kanalisera sina mörkare känslor. Min egen terapi, i samband med eventuell tungsinthet, är glädje. Så, det erbjuder vi. Och, precis som det finns många som vill höra icke-glad musik, så är det än värre bland s.k. musikjournalister. Och i vårt fall gjorde vi allt ”fel” när det begav sig: vi gjorde pop, vi gjorde det på syntar, vi gjorde det med glädje och vi kryddade det med science fiction. Det är nästan dömt att misslyckas… Men, vi var, och är, fullständigt ärliga och genuina i det vi gjorde och gör – jag menar, vad skulle vi annars göra? Fejka? Det hade lyst igenom direkt. Tack och lov så finns det en hoper med glada människor som delar vår glädje, och det är enormt inspirerande – och, hoppingivande! Då finns det inte bara mörker på vår planet.

 

Frågan som bara måste ställas är ju kommer det någonsin komma ut något nytt material med er?

Det känns fel att säga ”nej”. Det finns konstant en känsla hos oss av att ”det vore kul att släppa något nytt”. Men, samtidigt kan jag inte säga ”ja”, eftersom jag i nuläget inte kan backa upp det. Jag vill verkligen inte göra någon besviken genom att insinuera att ”snart händer det” – förrän det verkligen händer. Så, kanske. Nån dag. Förhoppningsvis. Men, inte imorgon ;)

 

Eftersom det gått så långsamt med nytt material. Vi leker tanken att du fick välja två valfria låtskrivare som hade hjälpt er på traven. Vilka två hade du valt och varför?

Hm. Jag säger… Oscar Holter! Man skojar ju inte bort hans CV precis. Och, i det finns ju även Weeknd’s ”Blinding Lights”, den mest framgångsrika syntpoplåten någonsin. Och, den är skriven i modern tid! Holter har ju dessutom en syntig bakgrund, och jag råkar veta att han har ett gott öga till S.P.O.C.K. Så, på sätt och vis skulle man, oerhört långsökt, kunna spekulera i att utan S.P.O.C.K så hade kanske inte nämnda låt funnits ;) Jag ser fram emot all skit jag kommer få för den möjligen väldigt indirekta kopplingen. Nåja… Med Holter inblandad, så kanske även Max Martin skulle kunna titta till oss en smula – de är ju polare! Jag hade i alla fall inte protesterat. Men, om jag inte räknar Max Martin (!), så kan jag mycket väl tänka mig – svimma inte nu – Anderz Wrethow! Hans CV pissar man inte heller på. Hans bidrag till Mellon är både många och framgångsrika. Tänk dig det: S.P.O.C.K i Mellon! Tanken är både fullkomligt bisarr – och passande; vi har en tydlig stil, syntpop förefaller vara lite ”inne” igen, och vi siktar på att underhålla er. Det kan ju bara bli rätt, inte sant?

 

Skulle nytt material till och med kunna få er att tappa det momentum ni på något vis ändå har? Ni bokas till de större festivalerna fortfarande och har ändå spelningarna utöver det här och där utan att egentligen släppt något nytt på över tjugo år.

Du, det är seriöst en tanke jag haft många gånger, utöver mitt resonemang kring ranking av gamla plattor tidigare, plus frågan om det kommer nåt nytt nån gång. För, du är inne på ”rätt” spår. Jag spekulerar i att live-attraktion hänger samman med det senaste ett band har släppt. Nu är det så länge sedan vi släppte något, att allt räknas ihop som en stor klump, och vi kan få göra konserter baserat på hela vår katalog. Vilket i sig nog är ganska unikt: att vi är ett av få band inom genren som kan ”leva” uteslutande på nostalgi! Det, i sin tur, är ett väldigt vanligt fenomen i Tyskland, oberoende av genre – och, var spelar vi mest? Jo, i Tyskland. Det känns lite konstigt, men vi klagar inte. Så, tillbaka till resonemanget: om/när vi släpper något nytt, och det med all sannolikhet inte lever upp till den standard fans förväntar sig, då är jag orolig att vi kan tappa just momentum. Vilket i sin tur skulle vara helknas: att ny musik – paradoxalt nog – skulle sänka oss! Jag kan dock tillägga att vår agentur regelbundet slår mig på kulorna och säger ”släpp nåt nytt för fan – jag kan boka asmånga konserter då!”. Jag registrerar tacksamt allas ödmjuka inspiration ;) Och, noterar att t.ex. The Rolling Stones släpper en ny platta, åker på turné – och spelar inte en enda låt från senaste plattan!

 

Slutligen. Hur ser det perfekta 35-årsfirande året 2023 ut för er?

Oj, tack för påminnelsen! Jag har inte planerat något extra speciellt ännu! Jag är otroligt glad att vi kan göra ovanligt många konserter, och det är det vi i första hand siktar på att göra. För, det är alla fantastiska fans som har gett oss så mycket av sin tid och kärlek genom åren, och därmed gjort oss till det vi är, så att spela så mycket som möjligt, och därmed fira med så många fans som möjligt, är det perfekta firandet! Om jag får önska, så hoppas jag även att vi slår nytt rekord i kastade underkläder :) Rent privat, eller backstagemässigt… hm… kanske ska ta och korka upp några av de mer exklusiva suröl som har legat och samlat damm därhemma några år? Lutar nog åt nån Cantillon, eller De Cam *mums*