THE NIGHT AGENT
- intervju med Jacob Hirdwall

Text: Gustaf Hull       2020-02-20

 

Inom teater arbetar vi hela tiden tillsammans så det här projektet började med att jag ville göra något själv – från grunden.

Vinyl med Depeche Mode, Gary Numan, Kraftwerk, Visage och Japan snurrade dygnet runt ett tag där. Det hände något genetiskt med min musiksmak under den perioden.

Engelskans agent betyder ju också agens, alltså en verkande kraft, till exempel i samband med kemisk reaktion. Så jag har väl blandat en hel del natt och mörker ned i det här provröret. Jag tycker den kemiska reaktionen som skett passar bra till genrens något mörka kärntematik.

För mig har den elektroniska musiken alltid varit ett hus där melankoli, alienation, dröm, flykt och kärlek utgjort viktiga byggelement. Så det har varit väldigt roligt att dyka ned i den ”lådan” och jobba med teman som har med natt och mörker att göra.

Inför ett av årets mest spännande debutalbum från svenska The Night Agent, så har Synth.nu intervjuat Jacob Hirdwall i bandet. Elektronisk pop med välskrivna och välproducerade låtar. Här finns det plats för drama och stora känslor. Men även välskruvade synthar - med mörk kärntematik.

 

The Night Agent – berätta om projektet och bakgrundspersonerna.

Var ska jag börja? Ljud-design har kommit starkt under de senaste åren inom teater. Som regissör har jag känt ett starkt behov av inte bara musik utan även ljud-design i mina föreställningar. Det har inneburit ett nära samarbete med kompositören Fredrik Söderberg där vi tillsammans tagit fram musik och ljud till föreställningar för såväl Dramaten som för Sveriges Radio. Efter några produktioner på stolen bredvid Fredrik vid mixning så kände jag att jag började förstå hur den digitala tekniken kan användas. Det gav fick mig att tänka att ”det här kan jag också göra”. Inom teater arbetar vi hela tiden tillsammans så det här projektet började med att jag ville göra något själv – från grunden. Men sedan har det ju utvecklats till att bli min och sångaren Christopher Wollters gemensamma projekt mer och mer.

 

Vilken är din musikaliska bakgrund?

Jag var tonåring i Göteborg på 80-talet som då var en scen för all sorts musik. Det fanns liksom nästan ingenting att göra på det tiden mer än att gå på konsert på ställen som Sprängkullen; Cortex, Twice A Man och sådana band. Dessutom var min styvfar musikrecensent för Dagens Nyheter på den tiden och han tog med mig på en mängd konserter i alla genrer. Det var Mireille Mathieu och Scorpions ena månaden och Ultravox och Nina Hagen nästa. Eftersom det var mycket jazz hemma så blev väl intresset för elektronisk musik min rätt stillsamma revolt. Vinyl med Depeche Mode, Gary Numan, Kraftwerk, Visage och Japan snurrade dygnet runt ett tag där. Det hände något genetiskt med min musiksmak under den perioden.

 

Du och Christopher Wollter är aktuella med debutalbumet ”End of the Road” som ni också ger ut på egen hand – hur beskriver ni själva er musik och låtarna?

Jag och Christopher har varit vänner i många år och har egentligen aldrig arbetar ihop eftersom han primärt arbetar inom film och musikal och jag inom teater. Här uppstod en möjlighet att göra någonting tillsammans vilket vi tyckte var kul. Samarbetet har också lett fram till ett resultat som fått färg av våra skiftande erfarenheter. Jag tycker att det märks att vi lagt ned arbete på texterna och att vi velat ge plats åt dem i musiken. Mycket musik i genren har ett sound som kan vara på bekostad av texterna och sången. Det har vi velat arbeta bort ifrån.

 

Jag skulle säga att er bakgrund inom teater har sitt tydliga uttryck i låtarna. Speciellt i Christophers sång. Känner ni igen er i den iakttagelsen?

Jo, jag håller med. För oss har det varit just texten, sången som varit viktig: hörbarheten, melankolin. Christopher kommer till våra inspelningar med en gedigen musikalerfarenhet, han sjunger även Jacques Brel sjukt bra. Men här låter han helt annorlunda. Sedan har jag arbetat med målet att göra ett album med ett genomgående tema och att orkestrera den ungefär som jag skulle arbeta om det gällde en teaterföreställning.

 

Finns det någon speciell bakgrund till bandnamnet The Night Agent?

Eftersom jag och Christopher arbetar heltid inom våra yrken så har vi ibland undrat när egentligen vi har gjort det här arbetet? Lampan har lyst en hel del sena nätter, ibland har jag verkligen känt mig som en natt-agent på uppdrag i mörkret… Så namnet har delvis med det att göra. Sedan är ju ordet ”agent” lite dubbeltydigt. Engelskans agent betyder ju också agens, alltså en verkande kraft, till exempel i samband med kemisk reaktion. Så jag har väl blandat en hel del natt och mörker ned i det här provröret. Jag tycker den kemiska reaktionen som skett passar bra till genrens något mörka kärntematik.

 

Jag fick veta att ni jobbat på albumet i två år. Hur har processen sett ut?

Det har tagit en del tid eftersom jag hade begränsade kunskaper när jag satte igång. Jag har fått lära mig mycket på vägen. Inte minst har det varit en utmaning att lära mig mixa – men det är halva nöjet för mig. Jag ser mig inte som musiker, för jag är ingen instrumentalist, jag ser mig inte heller som kompositör för jag läser inte noter... Men ljuddesigner är väl en mer riktig beskrivning? Jag spelar inte piano men jag är rätt fiffig när det gäller att få det ”självspelande pianot” (min dator) att processa intrikata klanger. Jag är bra på att sätta ihop pusselbitar, det är det enda korsord jag verkligen har tålamod med. Men nu har jag köpt ett par gitarrer och försöker förstå hur de fungerar...

 

Hur fungerar samarbetet när ni skriver musik i övrigt?

Christophers och mitt samarbete har varit framför allt kring sång och text, det kan vara ett samtal som handlar om att det fattas ett antal stavelser i en mening för att få en bättre rytm. Eller frågor som har med förståelsen att göra. Jag har bett kompositören Oscar Collin om hjälp ett par gånger för att få ordning på melodier. En av låtarna – Canary On The Moon - är ett samarbete med artisten Bonjour Tristesse alias Anders Svensson vars musik jag gillar mycket. Jag har under arbetes gång fått goda råd från DJ Anna Gavanas och kompositören Philippe Boix-Vives som lärt mig en del om mixning. På det hela taget har arbetet kommit att omfatta fler personer än vad jag först tänkt – vilket visat sig vara roligt.

 

Jobbar ni i en viss riktning för att genrebestämt göra just elektronisk musik, eller kommer det naturligt?

Jag lyssnar på musik i många olika genrer men jag har alltid särskilt tyckt om den elektroniska musikens förmåga att fånga en framåtrörelse. Man lyssnar inte på Jensen Interceptor för melodiernas skull, utan man gör det för att man gillar en inre resa. Så det var självklart från början att det var i den här genren jag ville jobba även om samarbetet med Christopher lett till att en låt – "Nightcrawler" – genremässigt kanske mer borde betecknas som fusion? Jag har inte fördjupat mig i etiketterna så mycket, jag har mest gått på min magkänsla. Om det låter rätt är det rätt, i alla fall för mig.

 

Vilka influenser och referenser har du själv till elektronisk musik?

Jag lyssnar mycket på Automelodi. När jag hör "Feux rouges", "Châteaux brilliants" eller "Aléas, Dernières Chances" känner jag mig som 18 år igen. En svensk inspiration är Karin Park, jag gillar Kårp och Agent Side Grinder också. Gary Numans "Savage (Songs From A Broken World)" är helt enkelt skitbra och så gillar jag isländsk musik, till exempel Hatari och Sigur Rós. De senaste konserter jag varit på var med Gary Numan, Gesaffelstein och Hatari. Efter sådana spelningar är jag hög i tre dagar efteråt, det behövs verkligen ingen drog. Ramlösa räcker fint.

 

Låtarna på ”The End of the Road” är både instrumentala och med sång, men i sig skulle de göra sig lika bra med sång kan jag tycka. Hur gör ni avvägningen?

Jag jobbar lite bakvänt kanske? För jag gör låtarna först och skräddarsyr texterna i efterhand. Ibland uteblir texten bara, det är tomt i huvudet... Det är väl egentligen enda förklaringen till varför vissa låtar inte har text. Sedan tycker jag att det kan vara skönt med ett spår utan musik på ett album som i övrigt domineras av sång. Det blir lite som en ”refug” under lyssningen, en hållplats där man kan vila en stund innan man tar sig an nästa berättelse. Sedan kan man ju jobba lite annorlunda med ljudbilden när man inte behöver göra plats för rösten som ju mixningsmässigt bör betraktas som ett dominant instrument.

 

På låtarna med sång märks det att ni lägger ner mycket själ i texterna. Har ni ett samlat tema för dem eller vad för berättelser vill ni framföra?

För mig har den elektroniska musiken alltid varit ett hus där melankoli, alienation, dröm, flykt och kärlek utgjort viktiga byggelement. Så det har varit väldigt roligt att dyka ned i den ”lådan” och jobba med teman som har med natt och mörker att göra. Jag har arbetat så mycket med text under min teaterkarriär att jag inte tänker så mycket på det, jag vet att orden kommer att komma till mig (nästan alltid i varje fall) så snart jag förstått vad det handlar om. Så jag har låtit musiken bestämma stämningarna och texten har fått följa efter.

 

Vad arbetar du med för hård- och mjukvara?

Jag jobbar i Ableton Live med VST-pluggar från Waves och mjukvarusynthar från Arturia och gitarrer från Native Instruments. Lite gitarr är live också. Jag har använt en Korg Minilogue och någon gång en Drumbrute från Arturia. En del trumljud är också loopar jag skruvat vidare på. Jag gillar Analog Lab från Arturia eftersom det ger tillgång till de klassiska, analoga syntljud jag växte upp med. Hör jag en Moog strömma genom ett Lexicon-reverb känner jag mig som hemma.

 

Allt är väldigt välproducerat – gör ni jobbet själva eller tar ni hjälp med mix och master?

Roligt att du tycker det! Jag har stor respekt för ljudtekniker och kompositörer jag arbetat med. Det är lätt att tro att bara för att man idag för en billig peng kan ha tillgång till en massa VST-pluggar i sin dator så är man ljudtekniker. Det är ju ett yrke, alltså! Så jag har försök lära mig från kunnigt folk jag känner. I början lägger man på en massa filter och grejer, det blir lätt till en smet som bara studsar runt i ljudlådan. Det gäller att tänka sig musiken på en scen som har både djup, höjd och bredd. En del instrument är i förgrunden, andra i bakgrunden. Instrumenten talar med varandra, det är frågor och svar. Jag undviker reverb på trummor och bas. Vill man ha ett stort ljud kan det utgöras av en bred klang i bakgrunden, resten kan vara rätt torrt. Ett knep vid mixning är att dra ned volymen rejält. Då ska varje enskilt instrument ändå höras, om inte så är balansen fel i mixen: + 2db får allt att låta lite bättre, men det är örat som luras för - 4db avslöjar bristerna i mixen.


Kul med ett band som också satsar på bra imagebilder för press och konvolut! Är ni involverade i det kreativa arbetet även där?

Bilderna är tagna av en god vän och en fantastisk fotograf som heter Karolina Henke. Hon arbetar mycket i Japan just nu. Jag är verkligen henne stort tack skyldig för att få låna hennes bild på pojk-flickan med silvermantel med röd blixt som står på vingen till ett störtat flygplan på Island som utgör albumets omslag. Den bilden har jag inte varit iblandad i alls, men mycket inspirerad av. Den hänger fint ramad i storformat ovanför min DAW. Däremot är de övriga bilderna tagna i dialog med mig då de även använts i samband med publiceringen av min debutroman ”Picknick vid vägens slut” som gavs ut 2019. Den titeln är kusin till ”End Of The Road” och arbetet med romanen och albumet har också pågått parallellt.

 

Vad är den långsiktiga planen för The Night Agent då?

Vi vill fortsätta göra musik i den här genren, så det kommer att komma mera – det är bara att hålla utkik…

 

 

 

 

Så det var självklart från början att det var i den här genren jag ville jobba även om samarbetet med Christopher lett till att en låt – Nightcrawler – genremässigt kanske mer borde betecknas som fusion? Jag har inte fördjupat mig i etiketterna så mycket, jag har mest gått på min magkänsla. Om det låter rätt är det rätt, i alla fall för mig.

Jag har använt en Korg Minilogue och någon gång en Drumbrute från Arturia. En del trumljud är också loopar jag skruvat vidare på. Jag gillar Analog Lab från Arturia eftersom det ger tillgång till de klassiska, analoga syntljud jag växte upp med.

Däremot är de övriga bilderna tagna i dialog med mig då de även använts i samband med publiceringen av min debutroman ”Picknick vid vägens slut” som gavs ut 2019. Den titeln är kusin till ”End Of The Road” och arbetet med romanen och albumet har också pågått parallellt.

KORG MINILOGUE

COPYRIGHT (C) 2019