Depeche Mode - Global Spirit Tour 2017 @ Friends Arena Stockholm 5 maj

GUSTAF HULL:

 

Det märktes att det var världspremiär.

Det låg i luften. Jag hade ståplats och runt omkring mig kunde jag höra både engelska och tyska talas. Kort sagt – fans från hela världen hade vallfärdat till Friends Arena för att bevittna världspremiären av Spirit Tour 2017.

 

Efter onödigt lång väntan (21:00-ish) var det äntligen DM:s tur. Det började med en slinga av Beatles ”Revolution” på repeat. Sedan började videoväggen bakom scenen visa två marscherande fötter i lite Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter-design. Ja ni hör – redan här är det liksom varken speciellt pampigt eller stylish. Bandet kliver upp och givetvis stiger jublet ytterligare när Dave Gahan kliver ut i spotlighten till första låten ”Going Backwards”. Kvällen till ära är han iklädd guldkavaj och välansad tangorabatt. Trummorna lät burkiga och sången var för låg grötig. Dessutom kändes det lite allmänt otajt. Nja, DM gjorde verkligen ingen imponerande inledning.

 

Ok, låt oss tala om det visuella igen. Genom de första låtarna är det en blandning av kluddmålningar och videor. Röd tråd avsaknas helt och inte speciellt snyggt heller. Det gäller för hela setlistan. Seriöst – nu är det väl verkligen dags att lämna den extremt överskattade Anton Corbijn? De som filmade var inte heller speciellt vassa. Synd.

 

Det är inte förrän i ”World in My Eyes” som kvällen börjar lyfta. Faktum är att backtracksen i den låten är det första som låter hyggligt bra i PA:t. Men det är också för att bandet har sådan rutin att spela den. Detta blir temat för kvällen; att de gamla låtarna sitter och de nya låtarna är lite oslipade. Jag skulle nog säga att min största behållning var att de plockat fram mycket skåpmat från Ultra-plattan. Martin Gore gör till exempel en lysande version av ”Home” som han upprepade gånger sagt är en låt som betyder mycket för honom. Det märks. Även att de spelade ”Barrel of a Gun” var en överraskning. Däremot satt den inte speciellt bra tyvärr, och när Dave drar en rad av en Grand Master Flash-raplåt i slutet blev jag mest irriterad.

 

Nu till höjdpunkterna. Kvällen peakade med ”Everything Counts” i en fantastisk version och ”Stripped” rakt efter den. När sedan ”Enjoy The Silence” kom som en hattrick, så välte nästan Friends Arena. Gåshud.

 

Det säger rätt mycket om kvällen. När jag vred blicken 360 grader bland de cirka 37 000 besökarna så var väl medelåldern uppåt 40, så det är inte mycket (yngre) fans som krokat på från de senaste plattorna. På tal om det var det inte mycket låtar från varken Playing the Angel, Sounds of the Universe eller Delta Machine. Lite synd för jag gillar verkligen de nyaste plattorna, men att göra en setlist med de här rävarnas katalog måste väl vara närmast en mardröm? Dock blir kontrasten mellan gammalt och nytt i både genomförande och respons från publiken inte smickrande. Största överraskningen var väl en cover på Bowies ”Heroes”. En snygg hommage till bandets gamle husgud, men en rätt mager tolkning tyvärr.

 

Men som alltid; underbart att få se sina ungdomsidoler. Det visuella sög. Dock sög Friends Arena mer (även om jag inte väger in det i betyget). Till exempel hänvisades ståplatspubliken till bajamajor (!). Över lag extremt dåligt skyltat och ljudet … usch, en ren katastrof. Då får jag nog säga att DM ändå gjorde det bästa av kvällen för min upplevelse som avslutades med eufori till ”Personal Jesus”. Reach out and touch faith kära idoler och bättre lycka längre fram på turnén.

 

 

___________________________________________________

 

MARTIN BRANDHILL:

 

 

Som diskussionsämne är de närmast jämförbara med religion eller politik. Inget annat band i genren kan skapa så mycket fascination, debatt och känslor som Depeche Mode.

 

När nyheten om att världens största och mest framgångsrika synthband skulle släppa ett nytt album och börja sin världsturné på Friends Arena i Stockholm, var det ett måste för mig att äntligen få se Basildon-gänget live för första gången i mitt liv. Med två dagar till min 28:e födelsedag, så kunde jag inte ge mig själv en bättre födelsedagspresent.

 

Bandet bjöd på 18 låtar, inklusive extranummer, under cirka 2 timmar och 15 minuter. Fem låtar från nya albumet Spirit spelades ("Going Backwards", "Where's the Revolution", "Cover Me", "So Much Love" och "Poison Heart"). Av dem var "Cover Me" bäst med sin intressanta, rymdinspirerade video i bakgrunden där Dave Gahan gav sig ut på upptäcktsfärd i yttre rymden som astronaut. Videon passade bra till låtens elektroniska, atmosfäriska, bluesrockiga stämning. Svagast av de nya låtarna anser jag att "Where’s the Revolution" var. Den är en bra singel, men var rätt intetsägande live. Spirit kan tyckas vara det bästa albumet som Depeche Mode har gjort sedan "Song Of Faith And Devotion”, men jag frågar mig om låtarna är värst livevänliga för en arenaturné? De hade åtminstone behövt ha lite mer uptempolåtar i setlistan som till exempel "Soothe My Soul", "John The Revelator", eller varför inte "Martyr" från Greatest Hits-albumet?

 

Publiken vaknade dock till under Martin Gores solonummer "Home" och pianoacapellaversionen av "A Question Of Lust" och då var vi nästan halvvägs in i konserten. Det var väldigt befriande att sedan få höra "World In My Eyes" och ”Everything Counts”. Publiken svarade med allsång och det blev min starkaste upplevelse av kvällen. Sedan att äntligen få uppleva, i mitt tycke, bandets bästa låt - ”Enjoy The Silence” - kändes också stort. I extranumret kom överraskande en cover av "Heroes" som en hyllning till David Bowie, men också säkert symboliskt eftersom Dave Gahan upptäcktes som sångare för Depeche Mode tack vare just den låten.

 

Spelningen blev som helhet väldigt bra till slut och det känns som Depeche Mode fortfarande har energi och glädje att förmedla. Samtidigt var detta en världspremiär, på den nästan ett år långa världsturné, så det finns alla möjligheter att de nya låtarna från Spirit kommer att sätta sig. För mig känns det extremt stort att jag har fått se dem live för första gången och kan sätta en stor bock på listan av artister som jag vill se live under livets lopp. Så jag kan berätta på äldre dagar att "nej, jag såg inte Avicii eller Swedish House Mafia, men jag såg Rein, OMD och definitivt Depeche Mode!"