Det lät inte som Nitzer Ebb. Inte heller som Front 242. Det var dist på rösten som The Klinik, men i övrigt inga andra likheter. Det var något helt nytt. Skivan som kom innan Solitary Confinement, Science For The Satanic Citizen, var åt det här hållet men ändå inte.

Här var det extra allt. Hårdare, råare, tyngre.

Jag minns när man frågade någon om de hade hört den senaste plattan med Leaether Strip och de alla svarade på samma sätt, nickandes med en sammanbiten blick. Det behövdes inga ord.

Vi förstod att det här var en blivande klassiker. Och nu, 25 år senare, har den knappt åldrats.

Jag blev ju tvungen att kontakta upphovsmannen bakom denna milstolpe, Claus Larsen, för att prata lite om tillkomsten av skivan och dess ikonstatus.

 

 

Det tidigaste materialet från Leaether Strip var ju mer synthpop, lite som Human League och Rational Youth. Din debutplatta The Pleasure of Penetration var hårdare men ändå långt ifrån hur det skulle komma att låta. När och hur transformerades soundet till det som blev Solitary Confinement?

Ja, jag startade ju 1982 med att göra synthpop. När jag köpte min första synth, en Moog Prodigy, så lyssnade jag mest på Fad Gadget, Soft Cell och Depeche Mode. De var mina största inspirationskällor på den tiden. Tro det eller ej, men då ansågs de banden vara ”punk” i folks ögon. Det var perfekt för en outsider som jag.

Men sakta drogs jag mot ett mörkare sound ju mer jag lärde mig om låtskrivandets svåra konst.

Men det album som verkligen träffade mig hårdast var Depeche Modes  Black Celebration. Personligen anser jag det vara det bästa album som spelats in och jag drogs in det mörka soundet i och med den plattan.

Det är ju 10 år mellan Teenage Demos och Solitary Confinement, men jag tycker fortfarande att du kan höra att det är jag som ligger bakom. Jag rör mig från det hårda och råa till det melodiska på mina album och just melodier är väldigt viktigt för mig och de finns alltid närvarande i mina låtar.

Min musiksmak är tämligen bred men melodier är det som är viktigt för mig.

 

Vilka influenser hade du under den här perioden och hade de något inflytande över soundet på skivan?

Jag kom ju från punken.  Jag var en rebellisk kille med tuppkam, skinnjacka och trasiga jeans i en skola full av bortskämda, rika barn. Så allt utanför ramarna attraherade ju mig.

Jag köpte Fad Gadgets första singel ”Back to nature” på ren chans och några dagar senare även DAFs första album och jag fastnade direkt för det aggressiva synthsoundet. Den enda synthmusiken jag hade i samlingen vid den tiden var Tangerine Dream och Jean-Michel Jarre, så att lyssna på den här nya varianten av ”punk” förändrade verkligen mitt liv.

Det kändes som om de sjöng om ”mitt liv” . Det var häpnadsväckande när jag köpte min första synth och kände att jag också hade låtar i mig och något att säga till världen! Den här vilsna grabben hade äntligen hittat sin passion och det som fattades i hans liv.

När jag ser tillbaka på det nu så förändrades mitt sound i takt med mina förebilder. Depeche Mode blev ju också mörkare och mörkare men jag tog det steget längre under 80-talets andra halva.

 

Har du några speciella minnen från inspelningen av skivan som du kan dela med dig av?

Albumet spelades in under en väldigt mörk period av mitt liv. Jag var fortfarande inne i garderoben, levde i en lögn dagligen och jag fick bära den bördan helt själv.

Jag bodde i en liten enrummare i ett väldigt dåligt område tillsammans med min katt, min fisk och min hemmastudio. Hela albumet spelades in där på en 4-kanalig bandspelare och en Atari som sequencer. Hela mitt liv handlade om musik, och så är det fortfarande.

Allt jag tjänade på jobbet gick direkt till studion. Jag hade nåt att berätta och behövde få ut det ur systemet. Att spela in den skivan gav mitt liv en mening, för det fanns fan inte mycket annat att leva för. Min rädsla för att förlora det jag hade höll mig borta från den jag verkligen var.

 

Vilken är din favoritlåt på skivan och varför?

”Adrenalin rush”, för den berättar verkligen för lyssnaren och mig själv precis hur mycket emotionellt kaos jag var i då. Jag var så nära gränsen, ensam och rädd. Än idag blir jag väldigt känslosam när jag framför den live för jag kan verkligen känna den smärtan igen.

Men samtidigt är det bra för mig för då kan jag känna att jag gjorde det! Att den där rädda och arga unga grabben faktiskt gjorde det mot alla odds, och att han fick det där livet han alltid ville ha och drömde om.

Jag vet att den låten betyder mycket för många andra också, och jag är så glad att den hjälpte dem precis som den hjälpte mig. Musik har verkligen kraften att förändra någons liv. Jag är ett levande bevis för det.

 

Du har ju delvis svarat på detta tidigare, men vilken utrustning hade du i din studio?

Jag har faktiskt det mesta kvar i min studio fortfarande.

Det är Oberheim Matrix 6, Yamaha DX7, Moog Source, Moog Prodigy, Emax, Yamaha TG77, Kawai K3m, Kurzweil K2000R, Roland S-550, Akais950 och Korg MS-20. Som sequencer hade jag en Atari och C-Lab Creator software och hela plattan spelades in på en 4-kanalig Tascam bandspelare.

 

Jag minns att jag hade svårt att förklara Leaether Strips sound för mina kompisar. Jag kom inte på något annat band på den tiden som så. Håller du med om att du kom med något helt nytt?

Ja, jag håller med om att Leaether Strip hade ett eget sound. Eller kanske en blandning av olika stilar som man inte hade hört innan det här albumet? Människor tar ju upp det här albumet väldigt ofta än idag och jag önskar så att grabben som gjorde det hade vetat om det när det begav sig, att detta skulle bli ett album som folk pratade om flera decennium senare. Han hade verkligen behövt det självförtroendet. Men han vet det garanterat nu och är väldigt stolt över det!

Den här skivan öppnar fortfarande dörrar för mig och är en stor del i att jag kan leva min dröm fortfarande.

 

Band som Hocico och Wumpscut har nämnt Leaether Strip som en av sina stora influenser. Om jag säger att Solitary Confinement är den första aggrotech-skivan, håller du med mig?

Det kan du absolut säga. Jag gillar väl egentligen inte att placera saker och ting i olika fack men här har du absolut en poäng. Men det är väl upp till lyssnaren att bestämma, tycker jag.

Jag känner mig också mycket hedrad över att jag har inspirerat andra band genom åren. Det trodde jag aldrig.

 

Skivan togs ju emot mycket bra av både fans och media.

Men hur mycket sålde den?

Det är fortfarande mitt bäst säljande album och det såldes i MÄNGDER! Så mycket att jag kunde köpa det hus som jag och Kurt fortfarande bor i. Jag kunde också  bygga upp en mycket bättre studio i huset. När det gäller summor och antal sålda så vill jag inte gå in på det, men det var det bäst säljande albumet i den genren det året. Och Solitary Confinement-turnén samma år var grymt stor, jag hade utsålda spelningar i massor av städer. Det känns som något jag drömt, för det var helt overkligt.

Cleopatra Records har förresten släppt den igen, på röd vinyl.

 

Om man jämför med andra 25 år gamla skivor i samma genre så har de sällan åldrats särskilt bra. Men Solitary Confinement låter fortfarande fräsch och vital. Håller du med?

Ja, och när man vet om att den spelades in på 4-kanaler så är det ju häpnadsväckande och borde få folk att tänka efter lite.

Konsten att skriva en bra låt och få den att också låta bra är i de flesta fall inte upp till utrustningen du använder utan personen bakom reglagen. Om jag går tillbaka i tiden  så hade jag i huvudet precis hur jag ville att det skulle låta, och jag tänkte inte sluta förrän jag hade nått det målet.

Jag lärde mig själv allting jag kan idag och det handlar bara om hårt jobb och att vara villig att köra ”learning by doing”. Att köpa mängder med dyr utrustning gör dig inte till en bra låtskrivare eller producent. Hårt arbete gör det.

 

Du har samarbetat med massor av andra artister genom åren. Men inför nästa album med Leaether Strip, om du fick välja precis vem/vilka du vill, vem skulle du då vilja jobba med?

Det har jag verkligen gjort och jag har fått träffa många av mina idoler. Min största dröm är nog att få jobba med antingen Marc Almond, Dave Gahan eller Jimmy Sommerville som gästvokalister. Men ingen av dem har svarat...

Just det, sen får gärna Depeche Mode fråga mig om att remixa nästa singel istället för all de där DJs.

 

Sist men inte minst. Bandnamnet Leaether Strip. Berätta hur du kom på det namnet?

Det är inte en speciellt intressant historia. Min första idé var att kalla mig ”The Strip”, men då sa mina kompisar att folk skulle tro att det var en manlig stripshow. Så, jag lade till Leather med ett danskt ae och fixade en logo.

En rolig grej som hände på den första konserten jag spelade i Köpenhamn 1990; En dansk porrtidning ringde till stället jag skulle spela på och frågade om de fick komma och göra ett reportage om ”den där manliga stripshowen ni ska ha nästa lördag”.

Att addera Leaether hjälpte tydligen inte så mycket.

 

 

Med det tackar jag Claus för hans öppenhjärtliga och uttömmande svar.  Om ni inte har lyssnat på Leaether Strip sen 90-talet så har ni missat MASSOR. Gå gärna in och kolla samt lyssna på hans massiva diskografi.

Spana också in videon till ”Filling the graves” från den senaste plattan här till höger!