Så vi börjar med frågan vi alltid börjar med – vad var ditt första möte med elektronisk musik?

- Det är ett glasklart minne för mig, faktiskt. Det var hemma hos min klasskompis, Jonas, i deras hall. Jonas storebror, Petter, kom med en sån där liten mono-kassettspelare som alla hade på 80-stalet och sa nått i stil med ”det här måste ni lyssna på grabbar, det är det senaste och fräckaste”. Det var Nobody's Diary med Yazoo. Det förändrade allt för mig – innan hade jag ju bara hört det som gick på radio; Magnum Bonum, Dag Vag och så vidare. Yazoo hade ett sound som knockade mig fullständigt, och som jag bara ville höra mer av, lära mig allt om, och så småningom även försöka skapa själv.

 

Hur började din musikaliska bana? Bara elektroniskt?

- Det började strax efter händelsen jag just berättade om, jag gissar att det kan ha varit 1983-1984 ungefär, och jag var 11-12 år. Jag önskade en synth i julklapp, och fick en Casio MT-65, komplett med inbyggda bossanovakomp och allt. Jag lärde mig att spela lite på den men insåg snabbt att jag ville ju även skapa de där coola ljuden som Yazoo (och andra jag hade börjat lyssna på också) hade på sina skivor. Casion byttes ut mot en Yamaha CS01 istället och jag började utforska ljudskapandet, men den var såklart ganska begränsad. Jag krängde därför min saxofon – japp, jag lirade saxofon i musikskolan – för att istället investera i en rejälare synth, en Korg Poly-61.

 

Vilka elektroniska akter var dina förebilder?

- Först var det som sagt Yazoo, men eftersom nyfikenheten var väckt så snokade man såklart fram allt man kunde inom genren: Depeche Mode, Alphaville, Kraftwerk och Howard Jones var nog de första och största förebilderna men snart dök även lite mindre kända akter, som White Door och Rational Youth upp i mitt medvetande. Det gemensamma med allt jag har inspirerats av är att det är melodiskt, välgjort och inte alls aggressivt. EBM-musiken har till exempel aldrig intresserat mig nämnvärt.

 

När började du göra egen elektronisk musik?

- Det var väldigt tidigt, redan när jag fick den där Casion så gjorde jag enkla egna ”låtar” som jag spelade in på kassettband i bergsprängarens inbyggda mikrofon. I 13-14 års-åldern startade jag ett band med två kamrater i Karlskoga, som vi kallade New Opera (det lät ju ungefär som New Order tänkte vi). Vi körde instrumental musik på synthar, tills en kille i bandet, Richard, till slut greppade micken. På slutet tog vi in en kille till, som huvudsångare. Inte för att han kunde sjunga direkt, men han var en polare.

 

​

 

Så sätter Daily Planet av mot en karriär där i mitten av 90-talet. Hur hittade ni till varandra som band?

- Jag och Jarmo (Ollila red.anm.) bodde båda i Karlskoga under uppväxten och jag var sjukt imponerad av bandet han sjöng i då, La Vogue. Vi lärde dock inte känna varandra förrän långt senare, när Jarmo som hade flyttat till Göteborg, var hemma i Karlskoga på besök. Vi möttes genom en gemensam kompis i en studio, och kom snabbt fram till att vi hade samma syn på vad en riktigt bra låt bestod av. Vi bestämde oss för att testa att skriva lite ihop. Det här var 1994, och sen vet vi ju hur det gick.

 

Var tog – om jag får kalla det – new romantic-inriktningen sitt avstamp? Med vilka förebilder?

- Den allra största förebilden för oss i Daily Planet måste ha varit White Door – deras låtar och sound var vad vi inspirerades mest av, men även Alphaville betydde mycket för vårt sound. Det är nästan lite ironiskt att vi oftast jämförs med Erasure, som vi faktiskt inte alls sneglade lika mycket på, som White Door och Alphaville. Just själva ”grejen” New Romantic, med kläderna och imagen var jag inte så värst intresserad av. På den tiden såg jag ju mer ut som en headbanger med långt hår och trasiga jeans.

 

Tekniken då – vad för synthar/utrustning grundade Daily Planet?

- Riggen jag hade på den tiden var en blandning av lite äldre analoga synthar, som Korg Polysix, Roland JX-3P, Roland MKS-50, Akai VX-90 och Crumar Bit One, tillsammans med digitalsynthar som Roland JD-800 och Roland U-220. Det största lasset på ”The Tide”-plattan drogs helt klart av JD-800.

 

​

 

Vilken av den utrustningen lever kvar i ert sound i dagens produktioner?

- Den enda jag har kvar idag, från den tiden, är min gamla Bit One, men allt annat är utbytt.

 

Det är många år mellan Daily Planets album ”The Tide” och ”Trust/Fragile”. Vad hade du för förhållande till musik där emellan?

- Det är faktiskt hela 18 år mellan dem. Under den perioden var jag inte så aktiv musikaliskt, alls. Mycket annat tog upp tiden. Det, i kombination med att jag tog det usla beslutet att sälja mina instrument för att istället jobba med mjukvarusynthar, resulterade i att inspirationen och kreativiteten försvann fullständigt.

 

Sedan valde du att ställa dig själv på scenen som soloartist. Vad var insteget till det?

-Runt 2012 började jag känna ett sug att lira igen, och så småningom bestämde jag mig för att bygga upp en liten studio igen. Som den synth-geek man är så blev det rätt snabbt en skaplig samling synthar. Äntligen – att åter ha riktiga instrument, med allt vad det innebär av ljudkvalitet, känsla och relation – ja, man kan ha en relation med ett instrument – gav mig en enorm inspiration, varpå låtar började ta form igen. Eftersom Daily Planet hade slumrat in för evigheter sedan kändes det mest logiskt att försöka göra det som ett soloprojekt.

 

​

 

Soundmässigt – hur ville du särskilja dig från Daily Planet?

Det var nog inget speciellt medvetet val egentligen. Det handlar ganska mycket om själva låtmaterialet, då DP bygger väldigt mycket på Jarmos grundidéer som vi gemensamt jobbar vidare på. Mitt solomaterial skriver jag ju själv, vilket ger ett annorlunda melodi, och harmoni-språk. När jag sedan bygger ljudlandskapen kring låtarna så blir det automatiskt lite annorlunda sound, då det är byggt på så pass olika grunder. Jag har ingen ”regel” för vilka trick jag ”får” använda i de olika projekten, utan det faller sig naturligt.

 

I din studio har du ju en imponerande park av synthar måste jag säga. Speciellt när det gäller analoga klassiker. Vilka är det tre första du räddar i en plötslig brand?

- Oj, det där är en svår fråga – alla instrument finns ju där för sina unika egenskaper. Om jag måste välja tre så får det nog bli Roland Jupiter-6, Sequential Circuits Pro-One samt Minimoogen. Dessa tre använder jag i princip på alla låtar idag, och de kompletterar varandra synnerligen väl.

 

Vilken synth skulle du vilja kompletta stallet med?

- Det är en nästan lika svår fråga – jag vill ju ha ALLT! Men visst, det finns ett par ”vita valar” man drömmer om: Roland Jupiter-8, En gammal fet Oberheim OB av något slag, eller en Prophet-5. Jag har dock svårt att motivera de priser dessa maskiner betingar idag.

 

Vad för slags synthar har aldrig intresserat dig?

De flesta synthar kan vara intressant på sitt eget vis, men jag skall erkänna att så kallade ”workstations” med en triljon flygel, blås, stråk och andra ”smör och bröd”-ljud, inte gungar min båt speciellt mycket, nej.

 

Vad är ditt förhållande till mjukvara då? Inga pluggar som fått ersätta någon klassiker? DAW?

Mjukvaran idag är ju riktigt bra, inget snack om den saken, även om jag anser att analog teknik ändå ger ett helt annat liv i slutresultatet. Jag inspireras heller inte ett dugg av att sitta och ”skruva” ljud med en datamus, stirrandes på en skärm, så den aspekten är minst lika viktig som ljudet för mig. Jag använder dock nån enstaka plugin då och då, till exempel UVI:s fantastiska EGP plugg, som emulerar Yamaha CP-70. Jag spelar in och mixar allt i Cubase och där använder jag uteslutande mjukvarueffekter.

 

Hur mycket ny teknik tar du in och testar i studion?

-Inte mycket alls. Det senaste ”moderna” jag testade var att försöka fjärrstyra Cubase via wifi från en iPad. Det trasslade och höll på, så jag lade ned det projektet. Jag tänker nog rätt ”gammaldags” i min studio generellt – alla instrument är kopplade analogt till mixerbordet som sedan är kopplat analogt till datorn. Ärligt talat är jag inte så intresserad av tekniken, förutom själva syntharna. Övrig utrustning är liksom mer av en nödvändighet för att få ned musiken på pränt, så att säga.

 

Tillverkarna ger ju ut mycket reproduktioner av gamla synthar i något modernare tappningar. Är det något som intresserar dig?

- Ja, absolut! Jag har till exempel själv köpt både ARP Odysseyn och MS-20:n som Korg nytillverkade, samt Minimoogen som återuppstod för ett par år sedan. Jag tycker det är fantastiskt att kunna få tillgång till dessa instrument igen. I samtliga av de tre jag nämnde har man ju verkligen lyckats återskapa instrumenten som de en gång var, även med de brister som de hade. På senare tid har ju även Behringer gett sig in i leken ordentligt – de har ju redan klonat Minimoogen, med skapligt resultat för kaffepengar, och nu snackar de om att klona både Oberheims, Pro-Ones och så vidare. En del människor är irriterade över detta, vilket jag på ett sätt kan förstå. Det är ju lite fräckt kan man tycka, att bara sno någon annans design. Personligen tycker jag att det är kul att kidsen idag kan komma över den här typen av instrument till rimliga pengar. Tänk vad mycket spännande musik vi kanske kommer få höra, tack vare detta.

 

Hur ser du på din roll som artist kontra producent? Du är ju bägge delar.

-Det där flyter ihop helt för mig. Att skriva, spela in, producera, mixa – allt är en och samma process. Jag gör till exempel aldrig en demo på en ny låt, utan jag börjar jobba direkt och lägger till och tar bort saker tills jag tycker att produktionen sitter där den skall. Det enda jag egentligen separerar lite från den övriga processen är slutmixen. Till det har jag oftast hjälp av min fantastiske vän Daniel Bergfalk, som var med som ljudtekniker redan på vår första Daily Planet-skiva. Vi samarbetar väldigt bra vid mixningen, och han förstår exakt vad jag vill ha. Som en bonus så har jag lärt mig sjukt mycket av att jobba med Daniel, då han är professionell ljudtekniker.

 

I dagarna släpps ditt nya album UTOPIA. Hur har du byggt albumet rent soundmässigt om du jämför med Like Before (2015)?

- I stora drag har jag nog hållit mig inom liknande ramar som på Like Before. Det är fortfarande baserat helt på synthar. Möjligen kan man nog påstå att den nya skivan har ett något tyngre sound, och vissa spår är lite ”maffigare", i brist på ett bättre ord, med en lite större ljudbild än på Like Before, som ju stundtals var ganska minimalistisk.

 

Vad är du mest nöjd med när det gäller plattan?

- Det är svårt att svara på, då man ju har levt och andats de här låtarna i ett par år nu. Jag tycker nog att låtmaterialet är det bästa jag har gjort hittills, och jag är även väldigt nöjd med helheten – det är en bra mix av låtar och produktionerna blev precis som jag ville ha dem.

 

Några liveframträdanden inplanerade?

- Förutom ett privat gig i Frankrike i sommar, så är jag bokad till mitt bolags event Progress 14 i november. Men vi får hoppas att det blir något mer där emellan.

 

Sist av allt – vilken är tidernas viktigaste synt för dig?

-Det måste vara Sequential Circuits Pro-One. Jag kan göra allt med den – basar, trummor, slingor, effekter – rubbet! Dessutom har jag ju förstått att den drog ett tungt lass på Yazoo-skivorna. Eftersom allt började med Yazoo för mig, så kan man ju se det som att allt började med Pro-One. Eller hur?

 

 

Och med det tackar vi den väldigt skicklige och sympatiske Johan Baeckström för en intressant fördjupning i sin musikaliska bakgrund. Inom kort släpps som sagt hans andra studioalbum - Utopia.

 

Läs mer:
Bolag - Progress Productions

Facebook - Johan Baeckström