Café Broadway på Bråddgatan i Norrköping är stället där bandet Eldkvarn i tidiga år träffades efter repen för att planera om hur de skulle erövra världen. I dag är fiket något annat. Smörgåsen ”Eldkvarn” på menyn och skamlös reklamaffischering om olika ölmärken är tydliga tecken på en ny era även om retrokänslan i lokalen finns kvar - någotsånär. Och hur det än är så förblir Broadway nog en pärla för mig i Norrköping. En passande plats att träffa en annan legendar tänkte jag och styrde upp en intervju där med Jouni, över några öl, när han ändå var på besök i min stad.

 

 

Så vi börjar väl med signaturfrågan – vad var ditt första möte med elektronisk musik?

– Det var min pappas elorgel runt mitten av 70-talet. Jag var bara 3-4 år kanske… jag minns det inte själv, men pappa har återberättat om hur jag fascinerades och fick stora ögon för varje tangent jag tryckte på och hur ljudet förändrades när jag ändrade reglagen.

 

Jounis pappas fäbless för hammondorgelmusik och kompositörer som Klaus Wunderlich, Jean-Michel Jarre och Klaus Schultze skulle färga honom mer än han kunde tro. Sedan blev Depeche Modes ”A Broken Frame” startskottet för Jounis eget synthintresse.

 

– Jag och brorsan (Jarmo Ollila; La Vouge, Daily Planet, Mr Jones Machine. Red. anm.) fyllde skivbacken med Depeche, New Order, Ultravox och Trans-X. Jag skulle nog säga att Jarre, DM och Kraftwerk är de band som präglat mig mest, men Billy Curries i Ultravox är utan tvekan den musiker som har gjort starkast intryck på mig.

 

Jarmo förälskade sig i new romantic-scenen, vilket tydligt märks än i dag. Jouni delade dock musikintresset både mellan synth och hårdrock.

– I första hand så var det väl synthen som gällde, men jag var – och är – ävan svag för hårdrock. Jag fastnade tidigt för aggressiviteten och energin i hårdrocken. Det var nog den som tog mig in i replokalen.

 

Pouppée Fabrikk

Under gymnasieåren tar Jouni första stegen mot artisteriet när han träffar Leif Holm och Henrik Björkk. Pouppée Fabrikk bildas.

– Våra förebilder var DAF. Vi var inte intresserade av att programmera musik och lägga på någon platta egentligen. Vi ville spela rak, hård och aggressiv musik med fokus på live. Ren body! Det var replokalen på Musikfront i Karlskoga som var hjärtat i vår musik. Inte i en laptop hemma i pojkrummet som för dagens kids.

 

​

 

Första singeln ”Die Jugend” spelades in och de signades av Energy Rekords. Sedan gick allt väldigt fort. Bara 17 år gammal befann han sig plötsligt på Tysklandsturné med ett känt EBM-band.

– Hehe, ge tonårsgrabbar backvis med öl och bli hyllade som rockstjärnor… det kunde bli rätt galet ibland. En annan kul historia i sammanhanget var att det var då jag blev kompis med Robert Enforsen i Elegant Machinery och han var faktiskt med och sålde merch åt Pouppée Fabrikk på våra turnéer!

 

Soundet formades

Första plattan – Rage – spelades in i den legendariska Holkya-studion hos Bo Pålsson i Älmhult. Där även The Creeps tog sina första steg.

– Vi rullade in på Bosses gård i vår Volvo 242L, fullpackad med våra grejer. Korg DDD-1, MSQ700, CSQ-600, Sequential Circuits Pro One, Moog Prodigy, Roland S-10, Roland SH-101, metallskrot, en elbas och lite andra prylar. Sedan började arbetet med att forma soundet. Det var nog då vi blev ett band på riktigt på något sätt. Och det var då vi verkligen definierade vad som skulle bli det klassiska ”Pouppée-soundet”.

 

​

 

Även om Jouni framhäver att soundet rent tekniskt inte är någon ”rocket-science” som säkert de flesta studiorävar kan klura ut. Men de exakta ingredienserna är han hemlighetsfull om.

– Det finns bara ett fåtal som känner till hur vi skruvade fram de där basgångarna. Faktum är att de ingredienserna finns med på alla plattor som vi gjorde.

 

Senare lämnade Jouni bandet, men de roliga minnena är lika många som de tomma Jäger-flaskorna. Speciellt minns han inspelningen av Betrayal (12”) som spelades i Jürgen Englers (Die Krupps) studio Atom H Studios i Düsseldorf.

– En oerhört häftig upplevelse och väldigt lärorikt. Resultatet blev väldigt bra. Kan vara något av det bästa vi spelade in med Pouppée när jag var med i bandet.

 

Producentrollen

Efter Pouppée Fabrikk fortsatte Jounis karriär med en rad olika band som till exempel MZ412, Little Blue Men, Mr Jones Machine och Project-X.

– Pouppée var musikaliskt som en boxningsrond med hopp mellan bastonerna. Project-X var mer som ett skenande tåg. Ett väldigt roligt band att ha varit med i. Jag ser väl mer att jag hade en producerande roll där jag byggde vidare på det sätt vi jobbat med Pouppée, men med en annan energi. Mer klassisk EBM om du kallar Pouppée för body. MZ412 är mer stämningar och ljudlandskap baserat på samplingar. Mr Jones Machine är något helt annat.

 

Jouni utgör fortfarande en tredjedel av black industry-bandet MZ412. Processen är att medlemmarna jobbar med projektet på olika håll och smälter samman låtarna när tillfälle ges. Även om agendan är något diffus jobbar han vidare passivt med låtar genom ett gediget samplingsarbete.

– Jag samlar på mig samplingar hela tiden och har ett enormt bibliotek. Jag kan inte se en film utan att jag hör något citat eller sekvens som jag gillar, noterar tid för och spelar in efteråt. Eller om jag spelar in det direkt med telefonen. Det är samplingar du kan höra i mina produktioner och inte minst MZ412.

 

När Jouni betraktar sig som musiker ser han sig idag övervägande mer som producent än artist.

– I studion tar jag alltid producentens roll oavsett vilket band jag är eller varit med i. Sedan är det ju alltid roligt att stå på scenen måste jag ju erkänna, men det är i skapandet och kontrollen över musiken som är min grej – och har alltid varit. Sedan är det olika mind-set som jag går in med när jag sätter mig bakom spakarna, om du till exempel jämför min roll i MZ412 med Mr Jones Machine.

 

Jouni erkänner att det baseras på ett kontrollbehov och han skulle ha svårt att lämna sin musik i händerna på en utomstående producent.

– Ja, jag har nog svårt att släppa in någon så nära i studioarbetet. Det skulle väl vara om jag fick chansen att jobba med Konrad ”Conny” Plank förstås… det skulle vara intressant.

 

Ollilabratories ”2.0” och BURG

Under 2000-talet gör Jouni ett stort antal studioproduktioner, både för egen räkning och andra artister, i sin studio Ollilabratories. Dock kommer ett vägskäl 2011 där han i samband med sin flytt till Malaysia, vilket är hans hemvist i dag, säljer i stort sett all studioutrustning.

– Det var förstås lite tufft, men jag kände också att jag ville börja om på något sätt. I och med det började jag att lägga grunden för mitt nuvarande projekt - BURG. Egentligen kan man säga att jag gjorde det redan i 13–14-årsåldern när jag och min barndomskompis Jonas hade ett instrumentalt synthband som hette ZÄTA. Där fanns grunden till att spela live på syntar enligt gamla förbilder som Jarre. Det kan man säga att det precis är det som BURG är. Ordet ”BURG” är sedan ett internt Karlskoga-uttryck för något bra.

 

Långsamt men säkert började Jouni bygga upp ett nytt Ollilabratories med BURG som grund. 2013 kom första släppet ”Deep space transmission”.

– Fundamentet i min nya studio, och avstampet för BURG, var en Korg Monotribe tillsammans med en MS-20 och en Volca Keys. Soundmässigt går det sedan inte riktigt att ”ta” på BURG. Det är instrumental synthmusik med lite dansinfluenser.  Lite ambient kanske? Sällan i högre tempo än max 130 bpm.

 

Allt sköter Jouni med hårdvara. Inga datorer. Inget DAW.

– Nej, jag är inte mycket för datorer över huvud taget. När jag skapar BURGs musik så är det musik som uppstår i stunden. Givetvis blir det mycket noggranna anteckningar för att komma ihåg alla inställningar på syntarna, men resten är unikt för varje inspelning. På en inspelning kan du till och med höra att jag lite smått spelar fel på något ställe, men just den tagningen blev helt enkelt bättre så då har det fått bli så.

 

Jouni lägger ofta upp filmklipp från hans jam i studion på sociala medier.

– Jag har köpt några kameror och lite kul belysning för att ge lite känsla i inspelningarna. Jag tycker själv det är väldigt kul att titta på sådana klipp. BURG ska vara något visuellt också!

 

​

 

Hur ser det ut live då?

– Det har blivit en hel del livespelningar både i Malaysia och i andra länder och jag har tagits emot väldigt väl måste jag säga. Jag har fått fans från hela världen. USA och Tyskland har gått väldigt bra. Jag träffade även ett fan som åkt enda från Mexico för att komma på min spelning…

 

Bokarna efterfrågar BURG. Utmaningen är snarare att Jouni ska få med sig utrustningen.

– Visst skulle jag kunna åka ut med en laptop, MP3-backtracks och en USB-keyboard, men ska det vara en BURG-spelning, så ska jag också kunna leverera musiken på riktigt! Men givetvis är det omöjligt att få med mig all utrustning jag har i studion. Så nu har jag börjat plocka ihop en ”nedbantad” uppsättning så att jag kan få med utrustningen på flyget.

 

Just nu har Jouni allt fokus på BURG. Studion kompletteras ständigt med ny utrustning.

– Senaste tillskottet bland syntarna är Waldorf Blofeld. Jag har letat efter något som kan göra ett större avtryck i soundet och jag tror den kommer bli väldigt bra.

 

Slänger man ett öga på din uppsättning av syntar så är du inte mycket för APR-syntar…

– Så är det nog. Jag har sneglat på en ARP Odyssey några gånger, men det har aldrig varit min väg att gå på något sätt. För mig har Korg och Rolands syntar varit viktigare. Senast köpte jag till exempel in en Roland SH-01A.

 

Vilken är då den synt som betytt mest för Jouni?

– Historiskt är Roland JX-3P nog den synt som är mitt steg in i sounddesign, men i dag skulle jag nog säga Korg MS-20.

 

 

Nyfiken på BURG? Här nedan finns alla länkar du behöver för att veta mera. Till höger finns en teaser till den rykande färska plattan The Poveglia Connection. Jounis avtryck finns på många ställen i den svenska synthhistorien och du kommer att märka att han fortfarande skriver den.

 

www.patreon.com/theBURG

youtube.com/ollilaboratories

music.ollilab.com