I denna artikelserie pratar vi med artister om syntarna som präglat deras sound. Näste person är självaste Andreas Tilliander. Varsågoda!

Erik Ångman   2016-05-09

Så, för de som inte känner till dig, vem är Andreas Tilliander?

Ni börjar med den svåraste frågan - spännande! Hmm, jag är väl en person som lever, andas och tänker elektronisk musik. Det är ungefär mitt enda intresse och när jag inte bygger egna ljudlandskap gör jag vad jag kan för att hitta ny musik som slår undan benen på mig och får mig att tappa andan. Dessutom får jag lov att presentera ny musik för andra i radioprogrammet Elektroniskt i P2.

Jag har rötterna i syntmusiken och såg både Covenant, Page, S.P.O.C.K. och alla de andra skånska syntbanden tusen gånger i början på nittiotalet. Sedan kom Aphex Twin och förstörde allt 1993 med sin singel On. Jag hade en rakt utstakad väg med Skinny Puppy, Coil, Klinik, Mobile Homes och så kommer denna irländare och gör så med mig... Jag fortsatte några år med ett bevarat intresse för det som kallas synt, men faktum är att jag inte köpt någon Depeche Mode-skiva sedan Songs of Faith and Devotion som ju kom just 1993.

När jag gör egen musik gör jag det under olika alias och med mina skötebarn som TM404, Mokira, Lowfour, Svaag osv har jag nog släppt ett femtiotal vinyler tillsammans. För Synth.nu’s läsare är jag eventuellt bekant som ”den andra i Familjen”, som Familjen-Johan brukar kalla mig när jag är med honom i hans projekt och spelar live. Musiken jag spelar in är för det mesta instrumental, men jag har samarbetat med Jocke Berg från Kent, Henric de la Cour, David Fransson från Division of Laura Lee, Jay-Jay Johansson och andra svenska popstjärnor. Mitt dagjobb heter TM404 och det är med det aliaset jag kånkar runt på mina apparater nuförtiden. Synth.nu’s läsare kan också vara intresserade av att en av killarna i Kite på veckobasis kommer till min studio och snyltar kaffe. Vi har ett band ihop och 2016 är året då första släppet äntligen kommer ut.

Hur kommer det sig att du började med musik?

Jag hade ynnesten att växa upp i ett kvarter i Hässleholm där vi var rätt många som var intresserade av samma saker. När jag var riktigt liten var det breakdance som gällde, sedan blev det skateboardåkning. Strax därefter kompletterades de intressena med kampsport och synthmusik. Inte bara för mig själv utan för hela området. Alla skejtade runt och lyssnade på Depeche Mode, Kraftwerk, The Cure och Nitzer Ebb. Någon av de äldre killarna köpte en sampler och vips så fanns det ett par band i stan. Jag var fortfarande för ung för att hålla på själv men jag var ett stort fan av de som spelade på ungdomsgården. Köpte deras demokassetter och t-shirts. Stefan Thor spelade i ett band som hette Morticians och vi blev tidigt vänner. Nuförtiden spelar han och jag ihop under namnet Kondens och har till dags dato släppt tre vinyler. Lite coolt att spela ihop med någon man såg upp till som barn!

Hur såg din setup (instrument, studio) ut när du började?

I högstadiet, någon gång runt 1990, köpte jag en Amiga 500 enbart för att göra musik på den. Visst, det blev några långa nätter med spelet Giana Sisters också, men i stort var jag väldigt disciplinerad. Jag hade ingen större musikalisk bakgrund förutom att jag spelat lite fiol några år tidigare. Jag beställde disketter från Finland med musikprogram som Star Tracker och Noise Tracker. Till att börja med fattade jag inte ens det där med takt. Förstod inte varför det fanns 64 steg i sequencern. Musikprogrammet hade totalt fyra kanaler man kunde programmera musik på. Det räckte mest till att programmera någon DAF-aktig bas och lite trummor, vilket å andra sidan kändes fullt tilläckligt. Jag var fast och insåg vad mitt liv måste komma att handla om.

Nästa steg i studiobyggandet var att köpa en distpedal och en mikrofon. Strax därefter köpte jag en Roland Alpha Juno-1, vilket blev min första synt. Den är faktiskt fortfarande en av mina favoritinstrument. Eftersom jag ville kunna få ljud ur datorn, mikrofonen och synten samtidigt blev jag sedan tvungen att köpa en mixer. Med några veckopengar på fickan gick jag 1992 in på ABO Musik i Hässleholm för att kolla vad de hade att erbjuda. Jag hittade en rackpryl som hette Locobox för 600 kronor och med fyra ingångar och inbyggt analogeko och fjäderreverb. Tjugofyra år senare är den effekten den musikpryl som varit med mig längst.

Hur har din setup förändrats fram till det du har idag?

Jag hade som sagt tidigt erfarna musikproducenter i min närhet och de visade mig klassiska instrument och maskiner som Emax, ARP2600, Minimoog, TB303 etc. så jag förstod rätt så snabbt vad det var jag var ute efter. Jag önskar att andra aspirerande ljudskapare också kunde ha sina egna Andreas Hörlén, Native Cry, Stefan Thor och alla de andra som hjälpte mig när jag började göra musik. Jag hade givetvis inte råd med de där instrumenten då, men efter diverse sommarjobb köpte jag istället på mig andra klassiska syntar som MS-10 och MS-20 samt trummaskinen TR-606. När svenska Nordlead släpptes, köpte jag en sådan på avbetalning med min arma moder som borgenär. 16 995 kronor kändes som alla pengar i världen för mig 1995. Några år senare kom det riktigt bra mjukvarusyntar och jag började mer och mer hitta tillbaka till trackermusikskapandet i och med gratisprogrammet Jeskola Buzz.

1998 flyttade jag till Karlskoga för att plugga ljuddesign och lärde då känna Joel Brindefalk som kom att bli både min närmaste vän och största inspirationskälla. Han visade mig hur man på riktigt kunde skapa fantastiska produktioner med hjälp av enbart en dator, några folköl, hyfsade idéer och en knippe tjurskallighet. Det dröjde inte länge innan jag började sälja av allt fint i min studio för att ha råd att köpa en riktigt bra dator. I efterhand ångrar jag förstås det rent ekonomiskt, men det var verkligen först då som jag började hitta mitt eget uttryck och hade möjlighet att få till de där produktionerna och låtarna som fanns i mitt huvud. Innan datorns ordentliga intrång var man ju tvungen att faktiskt ha en trave fysiska reverb om du ville ha olika reverbinställningar i en låt. Med datorn och mjukvaran så fick man plötsligt möjligheten att slösa med effekter. Att göra en låt med tio olika typer av delay som komprimerades ihop till en matta var inte längre några problem. I några år var jag väldigt fascinerad av möjligheten att göra musik var som helst med hjälp av en laptop. Ljudet var verkligen så rent och jag som på den tiden bitvis gjorde extremminimalism var väldigt nöjd med exaktheten och den totala tystnaden som infann sig mellan ljuden i en låt.

Självklart ändrade jag sedan tankesätt efter några år och började sakna det där bruset och skevheten som inte riktigt fanns i datorprogrammen. Charmen av enkelhet och jobbet med att koppla sladdar och spela in live, istället för att rendera ut något jag arrangerat i en laptop, lockade mig väldigt mycket. Jag började köpa tillbaka utrustningen jag hade haft på nittiotalet och med råge dessutom. I ett par år närapå datorvägrade jag. Spelade in på rullband och liknande. Datorn i studion användes mest till mejl och förströelse.

Nu befinner jag mig någonstans mittemellan. Eftersom jag reser väldigt mycket händer det att jag spelar in min musik på det jag har med mig på diverse hotellrum. Då brukar det handla om ett par tre TB303, en 606 trummaskin, Analog Rytm och samplern Octatrack från svenska Elektron, några effekter samt min laptop. Mer än tillräckligt för att slösa bort några timmar men också allt jag egentligen behöver för att göra musik. Det händer att jag kompletterar med min övriga utrustning i studion i efterhand. Jag är en effektjunkie och går nuförtiden mer igång på diverse phasers och bandekon mer än jag gillar analogsyntar faktiskt. Om jag skulle tvingas välja hade jag hellre haft till exempel Ableton Live och mjukvarusyntar som mitt main weapon om jag samtidigt fick köra dessa genom en stor mixer fullproppad med gamla kompressorer, knasiga reverb och tidiga digitaldelay hellre än att köra analogsyntar rakt upp och ner.

Kan du välja mellan dina barn och lyfta fram några favoriter av din studioutrustning?

De som följt mina inspelningar blir nog inte förvånade när jag säger Roland TB-303. Det är en bassynt som släpptes tidigt åttiotal och floppade rejält. Tanken var att den lilla silverlådan skulle fungera som ett baskomp när du satt med din hemmaorgel eller körde lite licks på din Strata. Ljudet som kommer ur den maskinen låter dock som allt annat än en elbas. Det låter ihåligt och trippigt direkt och det är få, om ens någon, som faktiskt kan få den att låta som man vill. Otroligt lömsk och det finaste instrument jag vet. När jag 2003 köpte min första var det verkligen som om mitt liv levlades upp. Tilliander 2.0. Jag vill inte ens tänka på hur många nätter som min 303 varit det sista jag sett innan jag somnat och det första jag brytt mig om nästa morgon.

Läste er intervju med Mauro Scocco som jag har full respekt för, men min filosofi angående musikteknik är dock tvärtom mot hans. Min musik går inte att framföra på vilket instrument som helst så studion är väldigt viktig för mig. Om jag gör en sak på min laptop hemma i sängen eller med mina maskiner i studion - resultatet blir helt annorlunda. Musiken jag bygger handlar inte främst om melodier. Det är mer stämningar och miljöer. Målet är att musiken ska ta en till en annan värld ett tag, att man som lyssnare ska få befinna sig i en bubbla och drömma sig bort. Kanske är det bara jag men om jag hör någon som sitter och spelar gitarr och sjunger så förflyttas jag inte till en annan plats. Eller jo, det gör jag kanske, men bara av den enkla anledningen att jag reser mig upp och går därifrån.

Hur ser din musikskaparprocess ut? Hur skriver du din musik och tar en idé hela vägen till en färdig låt?

Om jag gör musik helt för min egen skull, vilket är det jag gör för det mesta, då brukar jag faktiskt helst jamma in musiken. Ibland till och med så pass att jag efter inspelningen bara har ett stereospår och inte kan redigera så mycket i efterhand. Att bygga musik är det absolut roligaste jag vet, men jag avskyr att arrangera. Att behöva sitta och fundera på hur det skulle vara om det och det ljudet kom in i mixen här eller där, dödar min kreativitet rätt snabbt. Jag brukar istället stå några timmar och koppla saker, bygga loopar som jag gillar och sedan när det låter som något jag nästan gillar, då backar jag några steg i processen, trycker på inspelning och arrangerar under tiden som jag bandar det jag håller på med.

Ibland blir det skitbra, andra gånger bara skit.

Det är faktiskt samma sak om jag bara ska hem till Skåne och fira jul. Jag har alltid med mig två tre resväskor fulla med trummaskiner och sequencers och exakt noll julklappar då min lilla familj för länge sedan tog det förnuftiga beslutet att sluta ge varandra presenter. Förra julen fick Stefan, som jag nämnde tidigare, komma och hämta mig på stationen i sin bil då jag kunde inte ens gå med all utrustning. De flesta av låtarna som vi spelat in tillsammans har kommit till på hans köksbord eller på min mammas soffbord. Alltid med en helt sjuk mängd utrustning och en hel del billig sprit då Stefan, precis som de flesta andra skåningar, brukar tura över till Tyskland för inspiration. Med inspiration i detta fall menar jag Jelzin Baginbox-vodka, Jägermeister-kopian Mummelmann och så vidare. Jag minns att en gång bestämde vi oss för att bygga två arbetsstationer. Sedan ställde vi en väckarklocka på en timme. Jag började skissa på en låt med den ena setupen, Stefan jobbade samtidigt på den andra. Vi pratade inte med varandra och den andra fick inte höra vad som försiggick i den andra personens lurar. Efter en timme bytte vi station och satte klockan återigen på exakt en timme. Efter totalt två timmar var två låtar klara och vi hade redan från början bestämt oss för att så fick det bli, oavsett hur resultatet lät. Båda låtarna hamnade på vår nästa skiva, så experimentet kändes onekligen väldigt lyckat.

Du spelar ju ofta live, hur löser du det praktiskt med att framföra din musik på scen?

Jag har alltid med mig en massa utrustning även om det tyvärr inte går att helt återskapa studion på scen. När jag kring millenieskiftet skaffade laptop kändes det helt underbart att kunna framföra musik på riktigt och inte bara stå med ett backing track och spela något tafatt till bandet. Men någonstans blev det skittråkigt, både för de som kollade och för mig själv. När det kommer en datorskärm mellan dig och de som ska lyssna, då skärmar du ju faktiskt av dig från publiken. Dessutom blir det lätt så att det låter lite för bra. Spänningen och nerven försvinner och man blir kanske lat och mest spelar utrenderingar av sina låtar istället för att faktiskt försöka jobba ihop med publiken. Jag vill gärna ha fysiska maskiner att spela på och älskar direktheten med att ha olika ljud på olika kanaler på ett stort mixerbord. Att känna av publiken och försöka möta förväntningar genom att bygga musiken där och då. Speciellt när det kommer till dansmusik är det rätt viktigt att faktiskt kunna stoppa in den där hihaten i låten på precis det stället som gör så att känslan av publik och artist blir ett.

I många år asade jag runt på bjässen Akai MPC-4000, en kombinerad sampler och sequencer på 22 kilo inklusive case. Det är ju ungefär maxgränsen för vad man får ta med sig på flyget, så ofta kunde jag befinna mig ett par veckor i Asien med min MPC, en effektpedal och mer eller mindre kläderna jag hade på kroppen, samt eventuellt en tandborste om jag ville vara extra fin. Elektrons Octatrack ändrade allt det där över en natt för mig. Så fort den släpptes blev mitt livearbete något helt annat. Möjligheten att både improvisera helt sjukt mycket, men att samtidigt ändå kunna hitta tillbaka om det blir för knasigt är unik i den maskinen, tycker jag. Dessutom väger den inte mer än ett par kilo, så idag kan jag ta med mig väldigt mycket mer utrustning samtidigt som min personliga hygien inte behöver bli lidande. En win-win för alla.

Vad för musik lyssnar du på idag? Har du några musiktips till synth.nus läsare?

Uppsalabon Klara Lewis gör ödesmättad, vacker och bitvis farlig musik. Synth.nu’s läsare känner säkert till hennes pappas band Wire som släppte skivor på Mute Records. Ida Matsdotter kallar sig Fjäder och gör drömsk, hypnotisk techno, ofta med ett lunk snarare än hets. Amerikanskan Holly Herndon bygger extremt digital musik som inte alls är så svår som man kan tro om man bara läser om henne. Popmusik utan att vara populärmusik. På tal om popmusik gör svenska  Reverbal Sign den bästa technopopen just nu. Väldigt melodisk och väldigt perfekt. Besväras du av instrumental musik har Reverbal Sign löst det problemet åt dig. Ena medlemmen, Dan, sjunger på flera låtar och då påminner musiken en del om ett uppdaterat Depeche Mode, tycker jag. Nu är det er tur att tipsa mig tillbaka!

Vad håller du på med nu? Vad kan vi förvänta oss från Andreas Tiiliander inom den närmsta framtiden?

Som jag pratade om tidigare är TM404 det som får de flesta av mina dagar nuförtiden. Det har gått tre år sedan det förra albumet, men nu i dagarna (2 maj) så släpptes min nya LP. I samband med det kommer jag turnera en hel del och i dagsläget har jag ströspelningar fram till början av 2017. Under året kommer det också en Tilliander-LP. Den första på sju år. Även mitt något insomnade alias Mokira kommer med en sjutumssingel efter sommaren. Familjen-Johan och jag har börjat spela in lite grejer ihop helt planlöst, men det kommer nog resultera i något innan nästa år. Och så det där bandet jag har med den där kaffe-snyltaren i Kite då.

""Jag fortsatte några år med ett bevarat intresse för det som kallas synt, men faktum är att jag inte köpt någon Depeche Mode-skiva sedan Songs of Faith and Devotion som ju kom just 1993."

”Alla skejtade runt och lyssnade på Depeche Mode, Kraftwerk, The Cure och Nitzer Ebb.”

Det var så här det började för Tilliander - med en Amiga 500.

Roland Alpha Juno-1 ... hans första synt!

"Jag började köpa tillbaka utrustningen jag hade haft på nittiotalet och med råge dessutom. I ett par år närapå datorvägrade jag. Spelade in på rullband och liknande. Datorn i studion användes mest till mejl och förströelse."

TB-303

"Läste er intervju med Mauro Scocco som jag har full respekt för, men min filosofi angående musikteknik är dock tvärtom mot hans."

”De flesta av låtarna som vi spelat in tillsammans har kommit till på hans köksbord eller på min mammas soffbord. Alltid med en helt sjuk mängd utrustning och en hel del billig sprit.”

"När jag kring millenieskiftet skaffade laptop kändes det helt underbart att kunna framföra musik på riktigt och inte bara stå med ett backing track och spela något tafatt till bandet."

AKAI MPC-4000. 22 kg tung intygar Andreas.

Tilliander tipsar: Klara Lewis.