Efter en handfull kassetter och en kollektion på CD så är det här Alvars första ”riktiga” album.

Och vilket album det är!

En smältdegel av statisk tysk techno, belgisk body och svart electronica som pulserar, svänger och hypnotiserar.

Man sugs in i deras kompromisslösa ljudvärld tämligen omgående när inledande Steelwerks drar igång. Ett tungt, långsamt beat och en ensam basgång som för tankarna till Dive maler på. Sången kommer in i låten först efter drygt två minuter. Det händer egentligen inte så mycket, men det går inte att sluta lyssna. Man fastnar i den enkla men samtidigt trollbindande rytmen och det greppet håller i sig skivan igenom.

Deras egensinniga, stökiga, fula, skitiga musik är mörk och kall som en svensk vinternatt och det vilar en egendomlig och lite kantig demo-känsla över soundet som jag tror bidrar till att det känns så äkta. Man får känslan av att de spelar för sig själva nere i någon gudsförgäten källarlokal och precis har lärt sig hur maskinerna fungerar. Men när Alvar kommer in i zonen så svänger det något helt enormt. Det är dansmusik för subkulturella människor som anser att Cabaret Voltaire och Klinik är det bästa som hänt mänskligheten.

”The Fluid”, ”Cancer” och ”Contact” på hög volym är just nu det bästa botemedlet mot höstdepression, tristess och äktenskapsproblem. Eller varför inte lyssna på det lite dysfunktionella svänget i ”Error Turns”, den hemsökta industriflörten ”Sluten” eller ”The Very Witching Time of Night”, som hade fått Richard H Kirk att börja gråtskrika av avund.

Det spelar ingen roll vilken låt man lyssnar på, de bara sätter sig i medvetandet som en naturlig tanke och det är bara att låta sig förföras av det.

Alvar är precis vad den hårda svenska elektroniska musiken behövde. Inget ängsligt tittande i backspegeln eller krystat försök att ge folk vad man tror att de vill ha.

Bara ren, oförfalskad kärlek till maskiner och vad man kan göra med dem.

Lysande!

FOTO HELENE SHIPPEY

COPYRIGHT (C) 2023