Fredrik Djurfeldt, mannen som äter distortion till frukost, har gjort det igen. Han har tagit mig med på en inre resa. På den förra skivan, ”Skammen”, färdades jag till ett öde Tjernobyl i mitt huvud under tiden jag lyssnade. Musiken var hotfull, elak och svårt dystopisk.

Den här gången är soundet mer melankoliskt och sorgset. Som en elegi över vår civilisation. För det är så det låter. Som en civilisations undergång och dödsryckningar, inspelade i realtid. Det sista anropet från den sista levande människan.

Det kommer som vanligt en hel del överraskningar i ljudbilden. Det mullrande, distade, metallskrotsklingande soundet som utgör basen i Analfabetism får här sällskap av skruvade samplingar och subtila småljud som kommer och går genom hela skivan. Och i den inledande

De Som Dräpa Och De Som Dräpas Skall dyker ett diskret och långsamt beat upp mitt i låten. Väldigt effektfullt och inte alls vad man hade väntat sig.

Det är överlag lätt att fastna när man lyssnar. Det vilar något hypnotiskt över de repetitiva sjoken av ljud och de 45 minuter som skivan varar känns betydligt kortare.

Det är som vanligt svårt att utse en speciell låt när det gäller den här typen av trudelutter. Men avslutningen med Där Svinhugg Går igen och Kniven Djupt Begravd i Bonden är fenomenalt bra. Det är som om musiken kämpar med sina allra sista krafter för att få leverera så mycket kaos som möjligt innan den går under. Framförallt den sistnämnda som med sina ledsna och trasiga halvmelodi halvvägs in i låten får mig att dra efter andan innan den imploderar och dör de sista två minuterna.

Kniven Sitter Kvar I Bonden är en märklig titel på en sällsamt bra skiva. Den är inte särskilt upplyftande, men det är nog heller inte meningen.

FOTO HELENE SHIPPEY

COPYRIGHT (C) 2023