Analfabetism – ”Sjön Där Hon Dränkte Sina Djur”

ALBUM     Mattias Larsson      2019-08-11

Fantastisk!

9/10

INDUSTRIAL / EXPERIMENTAL

På Analfabetisms femte fullängdare rattar Fredrik Djurfeldt fram en skoningslös väv av både naturliga och onaturliga ljudsjok som sakta men säkert försätter lyssnaren i ett hjälplöst tillstånd. Mörk ambient av ädlaste märke.

Jag läste nyligen en intervju med Douglas McCarthy där han berättade om sina personliga favoritplattor och att han brukade sitta och titta på omslaget till Killing Jokes första platta samtidigt som han lyssnade. Han frågade sig om folk gör så längre.

Svaret är ja.

När jag lyssnar på ”Sjön Där Hon Dränkte Sina Djur” så sitter jag och stirrar på omslaget samtidigt och förväntar mig nästan att något ska dyka upp eller förändras medan jag lyssnar.

Musiken är underlig, elak och väldigt olycksbådande. Det är som att lyssna till forntida eller kanske framtida varelser som våndas, plågas, straffas och gör bot i realtid.

Det börjar mysigt trevande med susande, klickande, rasslande ljud som då och då avbryts av skeva, trasiga ljud och distat muller för att mitt i skivan få sitt crescendo och fullständigt pulvrisera allt som gör musik attraktivt.

Det ör helt omöjligt att förbli neutral inför det här.

 

Jag slås av hur man inte ens hör att det ligger en mänsklig hand bakom. Många andra band i den här snäva genren lämnar ett mänskligt avtryck. Man nästan hör hur fingrar vrider på reglage och rör sig bland modularsystem. Men det här…

Det låter så världsfrånvänt, unikt och eget. Herr Djurfeldt spelar i en helt egen division just nu.

Jag lyssnar på något som framkallar inte helt angenäma bilder i huvudet på mig.

Jag lyssnar på något som drabbar mig fysiskt.

Subbasen i inledande Vættr är så tung att jag känner mig paralyserad och för en kort stund får jag tunnelseende.

Den hänsynslösa attacken i Vedergällning, där en starkt förvrängd, distad och loopad mansröst vrålar något obegripligt om och om igen får mig att börja svettas av obehag.

Avslutande Ihjäl De Vittra är åtta minuter kall ångest. Likt ett nödsamtal som aldrig kopplas fram finns det ingen hjälp att få. Du är helt ensam och utlämnad.

 

De tre senaste albumen från det här projektet har alla framkallat den här typen av reaktioner hos mig. Det är mardrömslikt och, hur konstigt det än må låta, upplyftande på något snedvridet sätt att lyssna på de här ljudlandskapen som spelar upp små filmer i huvudet. Som tar med lyssnaren på mentala resor till öde, ogästvänliga platser där allt hopp för länge sedan försvunnit.

 

Ni måste lyssna på det här.

COPYRIGHT (C) 2019