ELECTRONIC / IDM / INDUSTRIAL

”I told you I'd be back again, you didn't believe me” sjunger Douglas McCarthy på Black Lines debut och jag blir helt golvad, precis som när jag var femton. Ett album som kom ut nästan i skymundan men som förtjänar all uppmärksamhet det kan få.

Det är något med Douglas röst. Den där nasala, lite släpiga men samtidigt kraftfulla och respektingivande rösten. Den kallar på mig, manar till uppryckning, väcker något inom mig som är en underlig blandning av aggressivitet och lugn på samma gång.

Jag blir lika nedstämd när den tystnar och är borta flera år som barnsligt upprymd när den väl dyker upp igen.

När Nitzer Ebb turnerat klart efter sin comebackplatta Industrial Complex så började Douglas samarbeta med den amerikanska Dj:n och producenten Cyrus Rex. Under namnet DJMREX har de släppt två EP med innovativ, analog elektronisk musik där Cyrus modularsynthar dominerar ljudbilden.

 

Under Black Line har de fortsatt på det inslagna spåret men adderat idéer och infall från en mängd tunga namn som Ken ”Hiwatt” Marshall (Skinny Puppy), Bon Harris (Nitzer Ebb), Paul Barker (Ministry/Revolting Cocks) för att nämna några.

Resultatet är, minst sagt, spektakulärt.

När det är så många olika stilar och personligheter inblandade så brukar resultatet ofta bli krystat och/eller överproducerat, men här har de lyckats få hela skivan att låta som om den var gjord på en eftermiddag.

Synthljuden virvlar, knorrar, slår knut på sig själva och redan från start är man fast i ett ljudlandskap som faktiskt har en hel del gemensamt med Depeche Modes senare alster, minus gitarrerna. Och Douglas sjunger bättre än någonsin. Själfullt och med självklar pondus lyfter han låtarna till de löjligt höga nivåer där ingen kan nå honom.

 

Det är svårt att välja ut några favoritspår då det är en väldigt homogen skiva som nästan bör avnjutas rakt av utan avbrott. Men efter ett stort antal genomlyssningar har några spår stuckit ut.

Låten ”Snap” är det närmaste man kommer Nitzer Ebb på skivan och det KAN ju bero på att Bon Harris är inblandad i det spåret.

”No Crime” är ett annat starkt spår som efter ett par minuter smattrar på i gränslandet mot Front Line Assembly.

”Losing You” är passivt aggressiv och byter skepnad från lågmält till kraftfullt och tungt på fyra fantastiska minuter.

Det är egentligen bara mot det absoluta slutet av skivan som intensiteten mattas av en smula, men det är en ren petitess i sammanhanget.

 

Det är för mig ofattbart att den här skivan inte släppts på ett majorbolag med tillhörande marknadsföring för det här är åt helvete för bra för att missas!

Lyssna. Ta In. Dyrka.

SPOTIFY