Dichromat är ett uppsving från tidigare album som jag tycker varit något ojämna. Om det beror på Sophies avhopp, eller det är en ren slump, vet jag inte. Låtarna känns överlag mer direkta. Albumet sjuder av mörk synthpop med en viss förkärlek till analoga ljud. Emeses röst har ett brett register som tillför flera dimensioner till musiken vilket gör att Black Nail Cabaret sticker ut från den övriga mängden av dagens synthpopband.

Jag skulle kunna skriva en smärre uppsats om låten “Minor Panics”, men det vore inte rättvist mot albumet. Ibland växer sig en låt större än både albumet. “Minor Panics” har en text som går rätt in i mitt hjärta. Refrängen med raden ”I’m more frightened of your death than of my own, that you will leave me in this crowded world alone / … / big words for a small mouth, I know” är tunga ord som satt sig som ett mantra i mitt huvud. Ord som kommer att betyda något speciellt för mig resten av mitt liv för att jag hörde dem när jag befann mig i ett tillstånd där den textraden beskrev något jag själv inte kunde få fram.

Albumet inleds med den lite smygande låten ”Sister” som är stämningsfull, lite hotfull och mörk. Här finns en svärta som ger ton åt stora delar av albumet. Sedan följer ett pärlband av riktigt bra låtar med bra variation där flera av texterna också tilltalar mig mer än vad texter normalt brukar engagera mig. Bäst är när Black Nail Cabaret kombinerar mörkret med lite tyngre basgång som i ”CO”, ”Therapy”,”Decay Avenue” och några till.

Jag förstår att ett album måste vara varierat för att inte bli enformigt, men när tempot går ner för mycket tappar jag intresset för BNC. Som tur är för min del händer det endast två gånger på de tolv spår långa albumet.

Dichromat är det perfekta soundtracket till den mörka vintern för den som gillar mörk synthpop med viss retrokänsla och med karaktäristisk, stark, kvinnlig sång.

COPYRIGHT (C) 2023