• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

INDUSTRIAL / ALTERNATIVE / EXPERIMENTAL

Fredrik Djurfeldts fjärde(!) platta för i år är en punkindustrinoise-historia där 8 låtar avverkas på 28 provocerande korta minuter. Föga förvånande är det hårt, distat och en zero-fucks-given-attityd som jag tycker är väldigt befriande.

På Boar Alarms debutplatta så var mina invändningar att det var lite för enformigt, att de flesta låtarna gick i samma tempo vilket gjorde att det var svårt att skilja dem åt.

Här har Farbror Fredrik lyssnat och levererar åtta låtar som har ett varierat sound i sin snäva lilla genre. Musiken vrider sig i plågor av distade rytmer, trasiga maskiner och extremt distade vokala inslag. Då låtarna är korta, tre minuter i snitt, så blir det lite av ett antiklimax när de tar slut helt abrupt. Men det vägs upp av tyngden och kraften i dem, och viljan att man vill ha mer.

När det gäller den här typen av industri så slås jag av att många band väldigt lätt hamnar i en trist form av monotoni. Det brummar på i åtta minuter och sen är det slut. Boar Alarm har en mer punkig approach till genren och det går ju hand i hand med Fredriks egna ord att ”vara på tvären mot sin omvärld”.

Jag kommer att tänka på band som Pain Station eller tidiga Esplendor Geométrico. Gillar man något av dessa band så bör man helt klart kolla upp ”Under the Surface”.

Det är rytmiskt, lekfullt och ibland piskas det nästan upp ett funkigt driv i låtarna. Dead Heaven till exempel, skulle med lite god vilja gå att dansa till. Den och Left Alive är plattans bästa spår, kanske beroende på att de rör sig ett par millimeter mot det ”kommersiella” som en motvikt till de andra spåren som är rakt igenom kompromisslösa och extrema. Violence låter exempelvis som om en geigermätare blir våldtagen av en industrirobot och jag kommer på mig själv med att börja ifrågasätta min egen musiksmak…

Men på det hela taget är det en finfin industriplatta som trots OCH tack vare att den är så kort blir en av dem som jag kommer att återvända till för en psykisk reboot när jag har lyssnat för mycket på Page, Saft och Erasure.