SYNTHPOP / FUTUREPOP

Efter sex års tystnad är amerikanska Cesium 137 tillbaka med nya albumet Rise To Conquer.

Duon bestående av Isaac Glendening och Vince Guzzardo fortsätter resan med sin typiska mix av synthpop och futurepop där tranceinfluenserna hörs tydligare än vad de gör hos många andra band.

Man känner igen bandet direkt och den som gillar Cesium 137 sedan innan lär knappast göras besviken. Jag tycker ändå att nya albumet känns betydligt vemodigare och eftertänksammare än förra albumet Science And Sound. Troligtvis har förlusten av den nära vännen, och tidigare medlemmen i bandet, Matthew Cargill satt sina spår på musiken. Låtarna bär en vacker känsla av sorg och vemod över sig som sträcker sig genom hela albumet.

Albumet håller överlag en hög nivå och direkta lågvattenmärke saknas. Det är inget snack om att duon kan skriva bra låtar. Vad jag däremot hade önskat mig är en betydligt bättre produktion. När jag först hörde låtarna digitalt tyckte jag produktionen kändes aningen burkig. Jag trodde eventuellt det skulle låta bättre när jag hade en fysisk skiva att spela upp i mina Dali-högtalare. Tyvärr hjälpte det föga. Ljudet känns fortfarande instängt. Detta är lite synd då låtarna är riktigt bra. En luftigare produktion och renare ljudbild hade gjort underverk.

Trots att jag stör mig på produktionen har Rise To Conquer ändå gått varm hos mig i över en månad. Jag faller för albumet redan i inledningen med den vemodigt vackra låten ”Tempest”. Jag gillar de snygga harmonierna och Isaacs nästan lite viskande röst till låten. Sedan fortsätter albumet i delvis samma stil. Låten ”Mask” sticker ut lite för den känns som en av de mer direkta i refrängen. Även texten går rätt in i mitt hjärta.

Rise To Conquer är trots mina invändningar ändå ett bra album. Här finns en helhet som känns bra. Har du en kärlek för future- och synthpop, och inte upptäckt Cesium 137 än, är Rise To Conquer en bra introduktion till bandets övriga katalog.

SPOTIFY