EBM / INDUSTRI

Jag lyssnar på ett band som har förlorat det som gjorde dem unika.Jag lyssnar på ett band som har förlorat sin identitet och gått från att vara ett av de bästa EBM/industri-banden till att bli ett högst medelmåttigt metalband. This is Where Death Begins är en lämplig titel då vi bevittnar ett bands sista dödsryckningar.

På sina tre första album var Combichrist ett vansinnigt bra band. Det var tungt och brutalt, men det fanns ändå melodier och ett dansgolvsdriv som gjorde musiken hade fler dimensioner. Frontmannen Andy Leplegua tog det bästa ingredienserna från sitt band Icon of Coil och blandade in tyngre beats och hårdare ljud och kaxigare sång på det. Musiken var brutal och dansvänlig på samma gång.

När de sen blev populära i USA så förändrades ljudbilden. Andy började ta i som en älg med magkatarr när han sjöng, det blev mindre dansant och mer brötigt. Sen adderades gitarrer och med det så försvann bandets identitet. För att klargöra: jag har inga som helst problem med band som blandar in gitarrer i sin normalt elektroniska ljudbild.

Om det görs bra.

Combichrist gör det inte bra.

Det blir halvtaffligt, ölmagat och väldigt blekt. Har man låttitlar som ”Destroy everything”, ”Skullcrusher” och ”Slakt” så förväntar jag mig att man går all-in. Men istället blir det något mellanting av trista Metallica-riff och Andy Leplegua´s gapiga röst som verkligen försöker låta brutal men som bara låter trött och blasé. Jag har lyssnat igenom skivan åtskilliga gånger men kommer knappt ihåg någon av låtarna.

Det är inget bra betyg om ni undrar.

Det här nya soundet borde naturligtvis ha varit ett sidoprojekt under annat namn istället för att solka ner minnet av ett en gång fantastiskt band.

Det finns dock tre låtar på skivan som räddar betyget en smula:

”Exit eternity”, har en lyckad mix av gitarrer och elektronik och hade de fortsatt på den stigen så kunde det blivit riktigt bra.

”Tired of hating you” , en lugn låt som exploderar i en kakafoni av desperation och distortion mot slutet. Tungt och bråkigt.

”Don´t care how you feel about it”, är den låten som mest låter som det gamla Combichrist då den är väldigt elektronisk. På den här plattan sticker den ut, men den hade förmodligen varit ett bonusspår på en singel om den gjorts 2006.

Totalintrycket av skivan landar någonstans mellan prostataundersökning och flygolycka.

Det är alltså inget jag vill uppleva igen.

SPOTIFY