ELECTRONIC POP / VOCAL SYNTHWAVE

Synthwavens drottning har äntligen släppt en egen skiva, men frågan är om hon inte är mest klädsam i ett hov av genrens största profiler. Där vi brukar träffa henne.

En rad synthwaveband har redan fått äran att låna Toronto-tjejen Dana Jean Phoenix till sina låtar. Jag gissar att fler står i kö. Då frågar ni er varför? Well. Dana Jean Phoenix ÄR 80-talet. Hon är förvisso född 1987, men hela hennes stil och själ utstrålar ”artist av 80-talet”. Hon är unik. Som en maskros i asfalten. Om synthwave kan summeras med en bild på en Yamaha DX7 – ja, då kan Dana Jean Phoenix summeras med ett par rosa benvärmare.

Går det att ställa tillbaka datumet i sin Delorean med 30 år då? Ja, den här plattan hade nog fått Madonna att darra och krossat vilket album som helst på den tiden. För popplattor på 80-talet var mångt och mycket baserade på (max) två eller tre stora hits. Resten var mest junk i både innehåll och produktion. Då är Synth City en ångvält med hits i jämförelse. Produktionen är allt 80-talet ville vara och fullkomligt sprutar nostalgisteroider.

I ett moln av chockrosa och mintgrönt skimmer smeker Dana Jeans snygga melodier och texter dina öron på en klarlackad grund av synthwavesmäktande harmonier. Catchy, snyggt och lite vemodigt. Titelspåret ”Synth City” sticker ut. Så även ”Neon Sprites”, melankoliska ”Into The Future” och min favorit - ”Look To Your Heart”. Kort sagt - det finns gott om bra melodier. Det finns dock inget spår som vänder ut och in på mig. Det saknar jag. Faktum är att det efter ett tag blir lite platt. Det är nästan att jag skulle säga att hon är mer klädsam i andra bands låtar - som till exempel "Don't Let Go" med TimeCop1983 .

I kampen om tronen som drottning av synthwave armbågas hon med flera artister (som typ Kristine), men Synth City ger henne ett visst försprång. Det ger jag henne.

SPOTIFY