ELECTROINDUSTRI

Tidigare i år fick vi stifta bekantskap med enmansprojektet Dead Lines som med sin debut-EP ”Gnawed Bones” kombinerade noisigt muller med industriellt beat i en bara bitvis lyckad kombo.

På den första fullängdaren har det blivit en något mer nyanserad ljudbild. På gott och ont.

Inledande låten Our Mutual Orphan låter som något överblivet extraspår till Ministry-plattan ”Twitch”. Inte så 2017 kanske, men ändå en helt ok inledning som gör mig nöjd då jag efterlyste en renare ljudbild i min recension tidigare i år.

Däremot blir jag inte så upphetsad över de två nästföljande spåren som känns enformiga och nästan lite håglöst oinspirerade. Jag saknar tyngd och attityd. Den distade rösten låter inte tillräckligt elak, arg eller brutal som den här typen av musik nästan kräver. Och jag kommer på vad det är som fattas: Gitarrer.

Det hade blivit ett mer dynamiskt och fläskigt sound om lite tuggande gitarriff hade lagts till.

Bara ett tips inför framtiden.

 

Fjärde låten As They Draw Near gör mig dessbättre på bra humör igen. Den har ett minimalistiskt, monotont och tungt sound som andas lite Dive, och det är ju aldrig någonsin fel.

Plattans klart bästa låt tillsammans med den tunggungiga Abnormal som för tankarna till Skinny Puppy anno 1990. Även det är aldrig någonsin fel.

 

Plattans övriga spår, Slaughter, Infested och I Remember Everything tar mig tillbaka till Al Jourgensen-landet igen. Soundet ligger och pyr där i kölvattnet mellan ”Twitch” Och ”The Land of Rape and Honey”. Det är verkligen inte dåligt. Men det saknas bett, edge, attack som skulle få det att sticka ut, om än så lite.

Det blir för jämntjockt och det finns inga som helst infall eller överraskningar i de låtarna som kunde ha lyft dem.

 

Men jag tror att jag har hittat framgångsreceptet för Dead Lines:

 

Utgå från låtarna As They Draw Near och Abnormal, där har vi nyckeln till hur Dead Lines borde låta. Kyligt och monotont med en liten blinkning åt de stora i genren.

Addera gitarrer. Samplade går också bra, det bevisade Front Line Assembly på ”Millennium” för över 20 år sen.

Ta rygg på hur Uncle Al använder sin distade röst. Det ska låta vansinnigt och aggressivt på samma gång.

Sen är det är alltid någon som redan gjort det bra. Sno! Det funkar för Håkan Hellström.

Blanda väl och krydda med vad som helst, bara det är från Vancouver.

 

SPOTIFY