SYNTH ROCK/ELECTRONIC

Ett nytt album från Depeche Mode delar sedan 1997 fansen i två läger:

De som gråtskriker ”Alan, kom tillbaka” och de som anklagar dessa för att vara gnälliga bakåtsträvare.

Personligen befinner jag mig i läger nummer två, då jag anser att flera av Depeche Modes skivor post-Alan tillhör det bästa de gjort.

Spirit är absolut inget undantag. Det är en tung, skitig och bitvis distad ljudbild på plattan som kan sägas vara en förlängning av soundet på Delta Machine men den blickar också tillbaka på både Black Celebration och Construction Time Again, om än i modernare kostym.

Det är inte lika melodiöst som man är van vid från dessa herrar, men det är egentligen inget som stör helhetsupplevelsen.

 

Texterna är enkla, nästan naiva i sin ilska över världens tillstånd. Det gör också att låtarna blir mer direkta i sitt anslag. Låtarna är kortare, det är mer rakt på sak. Inget tjafs.

Jag vet inte hur mycket vi har att tacka producenten James Ford för det, men faktum är att det är den stora skillnaden mot de tre senaste Hillier-producerade plattorna.

Jag tycker nämligen att nästan alla låtar på skivan sätter sig väldigt snabbt även om det tar åtskilliga lyssningar innan man har upptäckt allt godis som gömmer sig i produktionen.

Lyssna till exempel på slutet av inledningslåten ”Going backwards” när Martins röst ror låten i hamn. Så mycket Depeche Mode att man blir tårögd!

Eller andra, instrumentala halvan av ”Cover Me” där en ettrig synthslinga aldrig tycks vilja sluta.

För att inte tala om Kraftwerk-blinkningen i ”You Move”. Ren magi.

 

Sen måste ju frågan ställas: Har Dave någonsin sjungit bättre?

 

Det är väl egentligen bara två av låtarna som inte faller mig i smaken. Den ena är Exciter-tråkiga ”The Worst Crime” och den andra är den underliga och malplacerade ”Eternal”. En ballad med Martin Gore på sång som förvisso hade platsat finfint i en Tim Burton-film, men som här bara blir en två minuter lång kisspaus.

Men i övrigt är det en riktigt stark Depeche-platta som står sig väl i konkurrensen  i deras fjorton skivor långa albumdiskografi.

 

Kommer då Depeche Mode hitta nya lyssnare i och med den här skivan?

Högst tveksamt, skulle jag säga. Det är fortfarande rätt udda musik vi talar om. Framförallt om man jämför med vad som ligger på försäljningslistorna i övrigt. Men jag antar att det är som Martin Gore en gång sa;

”You know something?  We're fucking weird”.

 

SPOTIFY