INDUSTRIAL

Norrmännens sjätte album kom tillsammans med enorma förväntningar hos mig. Två av deras tre senaste fullängdare har förärats med högsta betyg och jag ville inget hellre än att bli blown away ännu en gång. Den här gånger räckte det inte ända fram, men det är fortfarande bland det bästa du kan lyssna på inom genren.

De tidigare skivorna har lekt mycket med kontraster. Ljust och mörkt. Melodiskt och noise. Ambient och distat kaos. På ”Herremoral/Slavemoral” är det mer eller mindre rakt på sak som gäller, utan pardon.

Det känns logiskt att albumet getts ut av Ant-Zen då soundet är uppenbart influerat av bolagets största namn; Converter, Asche, Morgenstern och Imminent.

Taktfasta rytmer ackompanjerat av muller och samplat oväsen. Det finns inte en tillstymmelse till ljus eller melodier här, bara skoningslös attack. Det är inte ens meningen att du ska dansa till beatet. Du ska bara foga dig och hålla käft.

Jag upptäckte till slut att det inte är någon idé att hålla på och jämföra med deras tidigare skivor då detta är något helt annat. De där melankoliska mellanspelen och andningspauserna med tid för reflektion är utraderade här. Du kan möjligen få ett kraftigt adrenalinpåslag och vilja starta ett upplopp eller två, men allt som oftast känns hela skivan som att få en utdragen utskällning av din stränga far. Rädsla och återhållen ilska väcks i kroppen, och det är väl också här som Dødsmaskin har sin största styrka: du känner någonting. Du kan inte lyssna på det här som bakgrundsmusik eller vara okoncentrerad.

Dødsmaskin kräver din uppmärksamhet. Och ger du den till dom så får du något tillbaka, även om känslan inte är särskilt behaglig alla gånger.

Sammanfattningsvis: Femtio minuter atomvintertechno för den pessimistiska nihilisten inom dig.

SPOTIFY