• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

INDUSTRIAL

En musikupplevelse blir inte större än såhär. Den norska duon tar fullständigt andan ur mig med sin femte fullängdare. Så oändligt sorglig och berörande är deras musik. Så vacker och samtidigt så otäck. En mental berg-och-dalbana jag ännu inte återhämtat mig från.

Redan när jag såg konvolutet till ”Verdenssmerte” visste jag att det här skulle vara något utöver det vanliga. Jag kunde inte slita ögonen från Linda Syvertsens fantastiska omslagskonst. Som ett bortglömt barndomsminne kommit upp till ytan och skakat om mig.

Omslaget speglar hur skivan låter. Sorgset, ensamt, naket.

Det är en mångfacetterad form av industri som norrmännen håller på med. Det är ambienta partier som ibland tystas av power noise-passager och dödsindustri-skrammel. Det är ibland gränsande till avslappningsmusik, ibland ren noise.

Och det är fullständigt briljant.

 

Musiken speglar verkligen hur de flesta av oss känner just nu. Världens tillstånd är krävande att ta till sig för tillfället. Vi är många som känner weltschmerz/verdenssmerte.

Men räkna inte med att må bättre, för det här är ingen musikalisk varm och tröstande kram. Det är faktiskt ångest i sin renaste form att lyssna på det här. Musiken är uppbyggd som en kurva där det börjar stilla för att i mitten på skivan ha sitt crescendo och därefter sakta plana ut. Jag kommer på mig själv med att dra efter andan flera gången för att det är så drabbande. När jag har kommit till det intensiva mittpartiet på skivan sitter jag med en klump i halsen och tårar i ögonen. Varje gång.

 

Det vilar också något nostalgiskt och igenkännande över hela skapelsen. Som om man har varit med om det förr. Som att besöka en plats där du instinktivt vet att du varit tidigare, men inte när.

Det är svårt att förklara, men det närmaste jag kommer är känslan av att få se sitt liv som en kort resumé med alla jobbiga händelser i strålkastarljuset passera framför dina ögon under tiden du lyssnar.

Väldigt obehagligt, men samtidigt otroligt fascinerande.

 

Den avslutande åtta minuter långa Aksiom är ett stillsamt och dystert outro där känslan är att långsamt ta farväl av en god vän som väljer mörkret före dig trots att du bönar och ber att han ska stanna.

När den tonat ut återstår bara tomhet och jag är mentalt helt dränerad.

Ingen kan lyssna på det här och förbli oberörd.

Dødsmaskin har gjort årets bästa skiva. Igen.