EBM / INDUSTRIAL

Äntligen! På Michael Holloways fjärde skiva faller alla bitar på på plats. En råare,  tyngre, och mer omväxlande upplevele jämfört med tidigare.  En sanslös uppvisning i elektroniskt musikskapande och förhoppningsvis en framtida klassiker inom den elektroindustriella genren.

På bandets tre första skivor var det, i min mening, alltid någonting som fattades. Det lät ju fantastiskt, men man saknade hela tiden något. Musiken framkallade inga känslor hos mig. Man satt och väntade på att bli förförd, berörd eller åtminstone få en liten käftsmäll. Men  musiken puttrade mest på utan att störa någon.

På Eyes on Backwards har det, för att uttrycka det milt, blivit ändring på det.

Redan i inledningslåten ”Tantrum” sätter han tonen. Det är kaxigare, tyngre och har en helt annan attack än tidigare. Sången har också fått mer pondus och det är något jag personligen har efterlyst.

De efterföljande låtarna; ”The Big Reverse” och ”Shining Path” visar att inledningslåten inte var någon engångsföreteelse. Nu har Mr Holloway hamrat sig in i mitt medvetande på riktigt.

Jag är fast.

Soundmässigt ligger det någonstans kring Skinny Puppys sidoprojekt Doubting Thomas och Necro Facilitys första skiva. En kakafoni av ljud och samplingar som gör att världen runtomkring försvinner och man sugs in i någon form av parallell verklighet där det nästan går att ta på musiken.

Jag satt vid den femte genomlyssningen och försökte verkligen att hitta något att racka ner på. Något som skulle sänka helhetsintrycket. Vadsomhelst.

Men, nej. Det fanns ingenting där som störde känslan av att ha lyssnat på en mästerlig skiva. Ingenting!

Likt en dansare som har full kontroll på sin kropp så hanterar Michael sina maskiner med en elegans och teknisk briljans som det är få som kan matcha, tror jag.

Efter de tre första låtarna är man fast och när det i slutet på ”High Anxiety” kommer in vocodersång så vill man nästan ställa sig upp och applådera på samma dumglada vis som när man förlorade oskulden.

Besvikelsen efter förra årets platta All The Way Down är bortblåst. Dead When I Found Her är världens bästa band just nu och om ni inte har förstått det än så är det här årets bästa skiva.

SPOTIFY