EBM

Om man vill bli överraskad, hänförd eller på annat sätt få mattan avdragen under fötterna så är den här nya plattan med Funker Vogt ingenting att ha. Om man däremot går igång på fraser som ”säkert kort”, ”hög igenkänningsfaktor” och ”inget nytt under solen” kan den kanske vara värd en investering.

Precis som med bandets förra skiva, ”Wastelands”, känns det som att mastermind Gerrit Thomas går på rutin. Låtarna känns överlag hastigt gjorda och samma ljud återanvänds till förbannelse. Jag blev faktiskt glatt överraskad när Chris L från Agonoize tog över micken för några år sen då hans föregångare var en för genren tämligen medioker sångare. Det första albumsläppet med Chris som vokalist, ”Code of Conduct”, var en av det årets bästa skivor. Därför är det ohyggligt trist att de inte har högre ambitioner än så här.

Funker Vogt har alltid haft något som gör att man kan bortse från den rätt lökiga krigsimagen och de förpubertala texterna. De gjorde helt enkelt schyssta låtar med starka refränger, vilket gjorde att de trots allt höjde sig över mängden band i den här sfären.

På ”Element 115” finns det inget att skriva hem om. Det känns fantasilöst, trött och gjort med vänsterhanden.

Jag saknar attityd och hade önskat en högre kvalitetskontroll när det gallrades låtar inför släppet.

Kanhända att jag är hård i överkant, men faktum är att jag efter ett stort antal lyssningar knappt kan skilja låtarna från varandra. De pågår, det låter ok, det låter som Funker Vogt varken mer eller mindre.

Men är allt nattsvart och dystert i bodylandet, kanske ni undrar? Well, det finns iallafall tre ljuspunkter här. Den medryckande och dansanta Gate of The Gods får mig att nicka i takt, den långa och tempofyllda Invasion hade garanterat blivit en klubbfavorit (om klubbarna varit öppna dvs) och den eftertänksamma samt funkiga Gaia hamnar direkt på en av mina spellistor.

Gillar man de senaste två albumen så kommer man nog gilla det här också. Men jag hade större förhoppningar än såhär.

SPOTIFY