När bandet tog in Agonoize-vokalisten Chris L på sin förra skiva ”Code of Conduct” så tyckte jag personligen att de fick förnyad energi efter att ha trampat på i samma fotspår väldigt länge. Soundet hade fått sig en rejäl uppfräschning. Sången hade blivit mer varierad och majoriteten av låtarna hade klar hitpotential.

Kort sagt; Funker Vogt kändes starkare än någonsin.

 

Därför är det lite trist att de har återvänt med en tämligen likriktad och tjatig platta denna gång. Det är full fart från första låten. Dansant och melodiös EBM som gjord för tanzgolv, spinningpass och alkoholstinna förfester.

Det är effektiv muskelmusik utan finess. Jag saknar framförallt det där självklara drivet som fanns på föregångaren.

De här lättuggade låtarna avlöser varandra utan att någon riktigt fastnar i minnet och hela känslan är att det här antingen är överblivna låtar från ”Code of Conduct”, ratade Eisfabrik-grunder alternativt bara ihopslängt på ren rutin.

 

En kvartett låtar förtjänar, trots mitt gnäll, ändå en klapp på axeln:

Den första singeln Feel the Pain, som har en något mer tillbakalutad och eftertänksam approach än sina albumkompisar och är något av en favorit här.

Bring the Fight låter som om Combichrist och Front Line Assembly gjort en låt tillsammans, med tonvikt mot Combichrist.

Let´s Go To War och Broken är två högoktaniga dansgolvsrökare som kommer sätta fart på även den mest medelålderströtta syntharens danslust.

 

Om man nöjer sig med högt tempo och hyfsat effektiva, om än återanvända, refränger att ha i hörlurarna på gym/löppasset eller i DJ-båset så är ”Wastelands” en helt ok skiva.

Mina egna förväntningar infriades inte den här gången.

FOTO HELENE SHIPPEY