SYNTHPOP / DARKWAVE

Karl Gasleben från bland annat Twice a Man bjuder in oss till åtta etapper på en resa genom sin egen mycket speciella ljudrymd, tillsammans med sina elektriska vänner, sångaren Peter Davidson, Anna Öberg (synth + extra sång) och skivakutella Karin My (bakgrundssång) och jag gillar åkturen.

Albumets åtta låtar (vars titlar alla börjar på S av någon anledning) är alla nära släkt både ljud och stämningsmässigt och bildar en enhetlig känsla skivan igenom. I pressmaterialet nämns att musiken tidigare bara har funnits i Gaslebens arkiv men nu äntligen har fått sina egna uttryck och det tackar vi för! Produktionen är utsökt och soundet stort, mäktigt, rätt mörkt och omsluter lyssnaren totalt och det känns som man stiger in i en audiell film så fort man sätter på skivan. Dunkla elektroniska ljudmattor byggs upp i lager i symbios med drivande rytmer och bryts då och då av av diverse skräniga gitarrljud, samplade barnröster, krasande fotsteg, mm. Många av spåren är längre än fem minuter och det passar verkligen musikstilen - symfonisk dark wave-ambient-synthpop kanske man skulle kunna beskriva det som. Det är för övrigt en bra blandning av snabbare och mer atmosfäriska spår på skivan där ofta refräng går lite i ett med resten av låten. Låttexterna berör ämnen som självförsvar, motstånd och ensamhet. Förutom tydliga Twice a Man-vibbar så hör jag även bl a lite Covenant och Fever Ray här och där, men detta album är främst sin egen musikaliska organism.

Peter Davidson (som även han gör egen musik) sjunger som sagt, men ibland får man för sig att det egentligen är David Bowie, för likheterna i uttal och sångstil är ofta stor.

Sammanfattningsvis är det här en mäktig ljudresa genom ett ofta vemodigt men storslaget landskap som alla som gillar Twice a Man och dark wave bör undersöka direkt.

SPOTIFY