SYNTHPOP

Goldfrapp är tillbaka med albumet ”Silver Eye”. Den här gången bjuder de på en mer renodlad synthpop än tidigare.

Alison Goldfrapp och Will Gregory, mer kända under Alisons efternamn Goldfrapp,  är tillbaka med vad som helt klart är ett av deras bästa album. Goldfrapp har alltid haft en förmåga att överraska även oss som följt dem från början. Från den film-noir-doftande debuten ”Felt Mountain”, vidare till det electroclashiga ”Black Cherry” och det discoinfluerade ”Head First” för att nämna några av deras skivor. En sak är dock säker, deras album har alltid varit baserade på synthar och ”Silver Eye” är inget undantag. Om man nu ska påstå att deras tidigare album haft någon form av musikaliskt tema så kan man konstatera att duon fortsätter på samma spår. ”Silver Eye” är nog det närmaste synthpop Goldfrapp kommit hittills dock utan att för den sakens skull låta som Erasure, tidiga Depeche Mode eller Pet Shop Boys om man så vill.

Rent ljudmässigt har ”Silver Eye” en del gemensamt med ”Black Cherry” men ”Silver Eye” låter modernare och är framför allt en jämnare skiva än vad ”Black Cherry” är. Skivan följer samma mönster som tidigare album. Tempot byggs upp i ett par låtar för att sedan lugna ner sig och ge utrymme åt Alisons ganska förförande röst. Undantaget som bekräftar regeln får väl förra albumet ”Tales Of Us” sägas vara som var en rätt lugn historia rakt igenom. Överhuvudtaget så känns ”Silver Eye” som ett väl genomtänkt album, både sång- och musikmässigt och även om den har ett i mitt tycke lite för långt parti med långsamma låtar efter ungefär halva skivan så vägs det upp av att man ökar farten igen och avslutar albumet med tre riktiga höjdarlåtar, där sista spåret ”Ocean”, som är en av skivans bästa låtar tillsammans med inledande ”Anymore” och ”Systemagic”, får avsluta skivan i ett ordentligt klimax.

SPOTIFY