• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

EBM

Oldschool EBM från Göteborg med texter på (mestadels) svenska. Kan det vara något?

Svaret är: I allra högsta grad. Det är svårt att inte tycka om Andreas Hellius blandning av feta basgångar, brölande sång och texter om att stå upp för den man är.

För ett par år sen dök Hecht upp i min Release Radar på Spotify och jag, som är sjukt svag för EBM av den gamla skolan, blev väldigt snabbt förälskad i den simpla men ack så medryckande bodymusiken. Med låtar som Släggan och Fuskbygge byggde herr Hellius upp stora förväntningar inför framtiden.

Och nu är så debutalbumet här. Åtta låtar, 30 minuter. Hinner man skapa ett bestående intryck på den korta tiden?

Jodå. Men det börjar lite trevande med titellåten som aldrig riktigt kommer igång ordentligt.

Är handbromsen i?

Som tur är tar det fart ordentligt med Ensam och Stark där alla Hecht-ingredienser kommer fram: tung basgång, bra text och ett rejält bodybrölande som för tankarna till Johan Damm (Dupont, Menticide m.fl.).

Sen rullar det på med Svart och Salt, Mästerman och Min Är Hämnden. Lite härligt halvskev EBM som nästan når upp i Pouppée Fabrikk-nivå när det gäller tyngd. Effektiva låtar som troligen kommer växa ännu mer live.

Det är egentligen först mot slutet av skivan som det lugnar ner sig en gnutta. No Way Forward, en av plattans två låtar med engelsk text, landar nästan i synthpop om det inte vore för Andreas raspiga stämma.

Går man igång på Orange Sector, Zynik 14 och tidiga Dupont så är det här en no-brainer. Gillar man skönsång, housepiano och såpbubblor så är det här helt fel skiva att dra igång på första dejten.

Jag kan inte bli mer tydlig än så.