BODYPOP

Dan Ritzén släpper en soloplatta under alias vars sound bäst kan beskrivas som bodypop där den största inspirationen ironiskt nog verkar ha hämtats från just bandet man förknippar med den genren.

Det är ofrånkomligt. Efter tre sekunder av öppningslåten Guttersnipe tänker jag på And One. Det är samma ompa-ompa basgång som vi lärt oss att älska sedan 1991.

Det är dock inte frågan om någon form av plagiering då Dans röst skiljer sig markant från Steve Naghavis. Dan sjunger mer lågmält, tänk Gabi Delgados lugnare stunder så har ni en referenspunkt.

Guttersnipe är väldigt catchy och har klar hit-potential. Dock kan jag sakna attityd i sånginsatsen. Den kunde ha blivit fantastisk, men landar ändå någonstans mellan bra och riktigt bra.

Däremot är titellåten Player är en riktig floorfiller. Den har en tung och repetitiv basgång och är nog mer body än pop om sanningen ska fram. Det är den låten jag spelat mest här hemma under julhelgen till min familjs stora förtret. Missa inte!

 

Låten Krypton 85 snor ohämmat från (återigen) And One och deras låt Second Voice.

Det är mer eller mindre samma låt, men jag har ett öppet sinnelag för den typen av stölder så jag konstaterar lugnt att det ändå låter rätt bra.

 

Genom hela skivan så känner man att Dan har musikalitet i sig. Det är välgjort och skapat med en fast tro på sin egen förmåga som låtskrivare. Han har gjort egen musik sen slutet på 90-talet, men detta är den officiella debuten och den är riktigt övertygande.

Det finns ett par skavanker, men vi kan återkomma till dessa längre ner.

 

Av plattans sex spår är de inledande tre jag nämnt de överlägset bästa.

Let Me In är lite för långrandig för att hålla i fyra och en halv minut, den lyfter liksom aldrig.

Front 242-iga Sore Body är på väg åt samma håll men har en snygg tempohöjning tre minuter in i låten som räddar den.

Avslutande Staring at You låter mer som And One än And One själva gör. Jag sitter mer och tänker på hur likt det är än hur själva låten fortlöper. Till slut kommer det. 1:05 in i låten sjunger Dan ”Military fashionshow” och då förstår jag att till och med han fattar hur likt det är. Glimten i ögat. Man måste älska sånt.

 

Totalt sett tycker jag att ”Player” är mer än bra. Det invändningar jag har är dels att sången skulle ha varit lite kaxigare och tagit mer plats samt att det engelska uttalet hade varit bättre.

I övrigt: Bra jobbat.

 

 

 

SPOTIFY