SYNTHPOP / ELECTROPOP

Göteborgsduon ger oss 2018 års största - och härligaste - överraskning inom svensk elektronisk pop.

För cirka fem år sedan gjorde jag en lång intervju med Kennelklubbens frontman, och radioprofilen, Christer Lundberg under Universal Poplabs 10-års kalas i Karlstad. I intervjun nämnde Christer att han hade ett synthpopband under slutet av 80-talet med Martin Brandström från det melodiska death metal-bandet Dark Tranquillity. Inte trodde jag då att duon skulle slå sina kloka huvuden igen år 2018 och göra ett efterlängtat debutalbum, som nu släpps 30 år efter att Kennelklubben bildades. Om det är ett rekord för att släppa sitt debutalbum efter 30 år vill jag, likt riksdagens talman, svara osagt. Men jag tror det.

Det självbetitlade debutalbumet innehåller sju låtar som andas influenser som Depeche Mode, Håkan Hellström och Kent. Mörk, melankolisk synthpop på svenska med starka texter. Musiken förstärks än mer av Christers karakteristiska sångröst. Öppningslåten, och första singeln, ”Höghusmiljonär” sätter sig vid första lyssningen och jag får faktiskt lite Secret Service ”Oh Susie”-vibbar av refrängen. Jag anser även att ”Höghusmiljonär” är albumets bästa spår. Men jag gillar också den lekfulla melodin i ”414”, som för lite tankarna till Universal Poplab-pärlan ”60 Is The New 40”. Även avslutningslåten ”Till sista droppen” bjuder lyssnaren på mörk, melankolisk och avskalad synthpop i utmärkt klass.

Det må ha tagit tid för Kennelklubben att skapa debutalbumet, men de har klarat debuten med bravur som årets härligaste överraskning inom svensk elektronisk pop. Jag vill gärna höra mer av Göteborgsduon i framtiden!

SPOTIFY