SYNTHWAVE

Garret Hays (Austin, US) - bakom namnet Lazerhawk - är en väldigt produktiv herre. Lazerhawk som tidigare kännetecknats som lite hårdare och råare synthwave har nu på fjärde plattan Dreamrider skruvat om både ljudbild och tempo.

En nära vän sa vid ett tillfälle ”att sminka mig till Lazerhawk är som att vara med i scenen där de sätter ihop RoboCop”. Den meningen tycker jag är en rask beskrivning av hur Lazerhawk låter. Fart, fläkt, tempo och lite hårdare tongångar i en ganska metallisk studioproduktion. Inför Dreamrider har Garret Hays tänkt om och ger oss istället en ganska mjuk och melankolisk platta. Ljudbilden har fått rundare hörn, även om det fortfarande är tveklös, instrumentell synthwave med filmisk känsla. Skulle jag säga att det är en mörk skiva är det fel ordval, men melankolin är väldigt påtaglig.

Dreamrider visar att Lazerhawk vill göra något annat. Dessvärre blir klivet mot en rätt upptrampad stig. Lazerhawks största fans tycker säkert att detta är den sämsta skivan. Eller den bästa. Den är något annat i alla fall, så långt är vi nog överens. Min synpunkt är att den – oavsett – är väldigt välskriven. Produktionen är skön och tilltalande, men det som gör Dreamrider är låtarna. I en något klichémässig ljudbild av diverse nostalgiska syntar hittar jag vackra melodier som i till exempel ”Cruise” och ”Somnus”. Avslutande balladen ”Dreams in the Dusk” likaså. Men de är bara några exempel av 13 riktigt bra spår. Det är till och med så att låten ”Feel The Rush Tonight”, med minst lika utmärka bandet Gunship, som även är enda spåret med sång nästan inte behövs för variationen.

Så vad blir slutdomen då? Ja, som jag sa – den här plattan kommer uppskattas av alla Lazerhawk-fans säkerligen, men den kommer dela dem i två läger. Speciellt de som sett fram emot att det skulle bli ”lite åka av”. Själv är jag väl där emellan någonstans, men det går inte göra en summering utan att säga att det är ett väldigt välskrivet album med många snygga melodier. Vilket drar upp betyget.

SPOTIFY